Fredsfördraget inbegrep även krigsskadestånd, landöverlåtelser samt ansvar att upprätthålla minoritetsrättigheter. Därtill skulle Italiens koloniimperium upplösas. Gränserna mellan Ungern och Slovakien, Sovjetunionen och Rumänien, Bulgarien och Rumänien samt Finland och Sovjetunionen ändrades. För Finlands del betydde detta ett fastställande av texten från Mellanfreden i Moskva från år 1944, varigenom markområden redan överlåtits. Dessa utgjorde cirka 10 % av hela det finländska territoriet.
Förlorarstaterna fick inte bestraffa de medborgare som samarbetat med de allierade under kriget. Länderna förbands även att förhindra fascistiska och andra anti-demokratiska organisationers funktioner.
För Finlands del kom Parisfreden att innebära militära begränsningar, däribland i fråga om bland annat robotar, ubåtar, bombflygplan samt antalet främsta linjens jaktflygplan.
Förbud mot offensiva vapen (bombflygplan med intern bomblast, ubåtar)
Begränsning av antalet jaktflygplan i främsta linjen till 60
Förbud mot anskaffning av tysktillverkad krigsmateriel
Förbud mot självstyrande vapen och atomvapen
Begränsning av militärens storlek:
Armén: 34 400 man (även inräknat gränsbevakningen och luftvärnet)
Flottan: 4 500 man och fartyg till ett sammanlagt tonnage på 10 000 ton
Flygvapnet: 3 000 man och 60 jaktflygplan
Finland följde dessa regler, men med tiden luckrades vissa regler upp eller som resultat av förhandlingar. Bland annat tilläts "defensiva robotvapen" under 1960-talet. Andra regler efterföljdes inte alls, Finland köpte bland annat bombflygplan som formellt kategoriserades som målbogseringsflygplan, så kallade "övningsflygplan utan operativt värde" som också kunde användas för lätta attackuppgifter (Fouga Magister, Hawk), torpeder med mera. Efter Revolutionerna i Östeuropa 1989 dikterade Finlands dåvarande president Mauno Koivisto slutligen den 21 september1990 en kungörelse till statsrådets protokoll att Finland inte längre ansåg sig bundet av fredsavtalets begränsningar.