Operett (av italienskaoperetta, diminutivum av opera) är en form av musikteater, främst utvecklad ur fransk opéra comique i populär stil med sång och talad dialog, ofta med dansscener och stort anlagda finaler. Den hade sin storhetstid på 1870- och 1880-talen och med en andra våg i början av 1900-talet. Efter andra världskriget kom musikalen i stället att dominera den lättare musikteatern.
Historia
Operettens rötter är italiensk opera buffa, fransk vaudeville och tysk kabaré, som lämnat bidrag till operetten, som i sig ändrat karaktär efter publiksmakens skiftningar.
Jacques Offenbach och den klassiska operetten i Paris
Operetten uppstod som musikteaterform i Paris i mitten av 1800-talet då Florimond Ronger (pseudonym: Hervé) presenterade sina små enaktare som han kallade musiquette som innehöll burlesker, parodier och satirer. Hervé var mycket produktiv och komponerade över 100 operetter, såväl enaktare som helaftonsföreställningar. Av alla hans verk finns idag endast ett fåtal kvar på repertoarerna. Mest känd är Lilla helgonet (1883).
Affisch till en fransk uppsättning av Läderlappen.
Den franska operetten påverkade utvecklingen i Wien, där Offenbachs första stycken spelades med stor publik framgång. Franz von Suppé, som var dirigent på Theater an der Wien, skrev operetter helt inspirerade av Offenbach, fast med inslag av österrikiska farser och sångspel. Av hans operetter kan nämnas Den sköna Galathea (1865) och Boccaccio (1879).
Det var emellertid Johann Strauss d.y. som blev skaparen av den egentliga wieneroperetten. Den är vänligare och lättsammare än den parisiska och kännetecknas av idyllisk och älskvärd underhållning. Texterna är inte av samma höga klass som musiken. Bland Strauss' operetter kan nämnas Läderlappen (1874) och Zigenarbaronen (1885).
.jpg)
