Kolmodin hade först Michael Eneman till lärare, och började vid åtta års ålder vid Uppsala universitet tillsammans med honom. Snart fick han professor Bellman som lärare, och började i unga år kombinera sina studier med att ha egna elever. 1716 promoverades han till magister, och blev två år senare huspredikant hos Gustaf Cronhielm, men tog snart plats som predikant vid Klara kyrka samt vid Kungliga livgardet. Omkring 1720 fick han plats som notarie vid Kungliga hovkonsistorium.
Fredrik I utnämnde Kolmodin till kyrkoherde i Flo socken, Skara stift 1721, där han stannade till sin död, trots flera anbud om att återvända till ärkebiskopsstiftet. 1723 undanbad han sig fullmakt som prost i Flo, men accepterade 1742 att bli kontraktsprost över Väne härad.
Kolmodin lät under sin livstid uppföra sin grav i Flo kyrka som har inhuggna verser av honom. Framför gravdörren står t.ex. "Gnag ej de dödas ben/Förskona deras minne/Låt blifva denna sten/Ty döden bor här inne".
Kolmodin var gift två gånger, och fick tre söner och fem döttrar. Av barnen överlevde fyra döttrar spädbarnsåren.
Verk
Kolmodin skrev den versifierade bönbokenThen trogna siälens gyldene rökelse-kar (1728), i folkmun och i tryck kallat Rökelse-Karet, och under perioden (1732–1750) skrev han eposetBiblisk Qwinnospegel. Ett av de mest allmänt kända verken av honom är sångsamlingen Andelig Dufworöst, vilken hade en omfattande spridning i de svenska hemmen. Första upplagan utgavs 1734 och följdes sedan av ytterligare 14 utgåvor. Bland annat utgavs den tillsammans med bönboken "Rökelsekaret". "Andelig dufworöst" innehöll från början 125 psalmsånger med utökades i den sjätte upplagan med de åtta psalmerna nummer 126-133 år 1771. Även för "Rökelse-Karet" var detta en sjätte och "med någon förbättring i detta beqwämliga Format ... upplagd".
