Nakajima började bygga stjärnmotorer under sena 1920-talet, dessa var i första hand licensbyggda Bristol-motorer[1]. Utvecklingen av Sakae-motorn började under andra halvan av 1930-talet efter att japanska flottans luftkår begärde en ny, kraftfullare motor för användning i framtidens militära flygplan. Denna motor kom att kallas Sakae av flottan, medan armén kallade den Ha-25. Japanska armén använde typnamn för flygmotorerna, t.ex. "Ha-112" eller "Ha-25", medan flottan använde namn så som "Homare" eller "Kasei"[2].
Nakajima Sakae var en relativt kompakt, lätt och liten motor, konstruerad för hög prestanda i förhållande till sin slagvolym. Majoriteten av motorerna byggdes i Nakajimas fabriker, medan cirka en tredjedel byggdes av andra tillverkare[3]. Sakae var en pålitlig och beprövad motor under större delen av sin användning[4].
De europeiska krigsmakterna samt USA kom att gå upp i effekt under krigets gång till 1 500-2 000 hästkrafter, exempelvis BMW801 och Pratt & Whitney R-2800, vilket ledde till japans utveckling av större, 18-cylindriga stjärnmotorer, exempelvis Nakajima Homare. Trots detta var Sakae i produktion fram till krigsslutet 1945, främst eftersom de fortfarande efterfrågades till jaktplanen. Under de sista månaderna gjorde material- och personalbrist att de sista Sakae-motorerna inte hade samma hållbarhet eller effekt som de tidigare.
Följande flygplan utrustades med Nakajima Sakae-motorn:
Sakae-motorn utvecklades mer eller mindre konstant under krigets gång, de sista modellerna i 30-serien var utrustade med vatten/metanol-insprutning. Nedan följer de olika serieproducerade varianterna mellan 1939 och 1945[5][6][7].
