Milano–Sanremo, (inte att förväxla med Milano-Turin), är ett cykellopp som hade premiär 1907 och avgörs i mars mellan städerna Milano och Sanremo i nordvästra Italien. Det är ett av de fem klassiska cykeltävlingarna, de så kallade Monumenten och den första och längsta (nästan 300 km) vårklassikern som körs för året och är del i UCI World Tour.[1] Mellan 2005 och 2007 var tävlingen del av UCI ProTour. Men under 2008 var tävlingen inte med på grund av ett bråk mellan organisatörerna RCS Sport och UCI.
Loppet passar bra för spurtare även om backarna Poggio di Sanremo (1960) och Cipressa {1982) har lagts till för att göra tävlingen mer utslagsgivande. Trots detta har det på senare år mest varit rena spurtare som vunnit vilket givit upphov till spekulationer om att det ska inkluderas ytterligare stigningar i loppet. Tävlingen är den längsta av alla professionella endagstävlingar och under säsongen 2005 var tävlingen 294 kilometer lång.
Loppet brukar kallas "la Primavera" ("våren") eller "la Classicissima".
2020 förlades tävlingen för första gången till oktober på grund av covid-19-pandemin som drabbade Italien extremt svårt under våren.[1]
Historia
Den första tävlingen kördes 1907 och vinnaren av tävlingen var den argentinsk-franska cyklisten Lucien Petit-Breton. Tävlingen organiserades av den italienska sporttidningen La Gazzetta dello Sport. Eugenio Costamagna, som hade huvudansvaret för tävlingen, planerade tävlingen men visste inte om den egentligen var fysiskt igenomförbar. Den italienska cyklisten Giovanni Gerbi, som hade vunnit Lombardiet runt 1905, fick testa att cykla banan tillsammans med några träningskamrater och slutsatsen blev att tävlingen skulle bli av. Lucien Petit-Breton hade precis vunnit Paris-Tours och han blev inbjuden med sitt stall Bianchi, för vilka också Gerbi tävlade, men det var Petit-Breton som segrade tävlingen.
Belgaren Eddy Merckx vann Milano–Sanremo sju gånger under sin karriär, medan italienaren Costante Girardengo vann den sex gånger. Tysken Erik Zabel vann tävlingen fyra gånger och var på väg att ta en femte seger i tävlingen, han började dock göra sin målgest för tidigt och spanjoren Óscar Freire kunde därför ta segern ifrån honom. Även Gino Bartali vann tävlingen fyra gånger under sin karriär. Fausto Coppi och Roger De Vlaeminck vann båda tävlingen två gånger.
I början av tävlingens historia var den största svårigheten berget Passo del Turchino, men när de professionella cyklisterna började tävla i Milano–Sanremo tog organisatörerna bort stigningen då den låg långt från mållinjen. 1960 blev stigningen Poggio di Sanremo introducerad i bansträckningen, bara några kilometer från mållinjen. Stigningen Cipressa blev del av tävlingen 1982. Tävlingen innehåller också stigningarna Capo Mele, Capo Berta och Capo Cervo. Trots bergen brukar tävlingen sluta i en masspurt, men många cyklister tappar också bort sina vinstchanser i bergen.
Laurent Jalabert och Maurizio Fondriest har båda vunnit tävlingen genom att attackera i bergen och sedan hållit sig ifrån klungan till mållinjen. Under tävlingen 2003 attackerade ett flertal cyklister i bergen och de höll till mål, där italienaren Paolo Bettini var snabbast i spurten. Filippo Pozzato och Alessandro Ballan attackerade under 2006 på sista stigningen och Pozzato vann tävlingen.
_-_Omloop_Het_Nieuwsblad_Beloften,_4_juli_2015_(B092).JPG)
.JPG)
.jpg)
_pictogram.svg){kind=small}
