Ätten har gemensamt ursprung med friherrliga ätten Leijonhufvud nummer 26. Bland grevar är den främsta levande ätten på Sveriges Riddarhus sedan Brahe dog ut på svärdssidan 1930. Ätten är utgrenad från den uradliga ätten Leijonhufvud. Greve Axel Stenssons barn, som hade en tysk mor och stora egendomar i Pfalz och Alsace skrev sig Levenkopff, Loewenkopf, von Löwenhaupt som i Sverige uttalades Lewenhaupt. Ätten har haft åtskilliga medlemmar som nådde generalsgraden varav många utmärkte sig på slagfälten under 1600- och 1700-talen.
Grevevapnet fastställdes först genom kungligt brev givet den 5 september 1587 på Kalmar slott av Johan III, men genom arv i Tyskland av Falkenstein (1628) och Reipoltskirchen (1629) förmerades det ursprungliga svenska grevliga vapnet till det nuvarande.
Riddaren och riksrådet, friherre Sten Eriksson (Leijonhufvud) (1518–1568) till Gräfsnäs i Erska socken i Älvsborgs län vilken hade upphöjts i friherrlig värdighet vid konung Erik XIV:s kröning i Uppsala den 29 juni 1561 men utlovades på sin dödsbädd den 5 september 1568 grevlig värdighet. Detta bekräftades för änkan Ebba Månsdotter (Lilliehöök) (1529–1609) och hennes efterkommande, den 10 juli, år 1569 av Johan III i samband med dennes kröning.
Ätten introducerades någon gång mellan 10 mars och 4 april 1625 genom guvernören greve Johan Casimir Leijonhufvud (1583–1634) i första klassen, herreklassen, under nummer 2 bland grevar.[1]
Namnet skrevs Lewenkopf, Leionkopff och även Leijonhufvud vilken sistnämnda form i enstaka fall förekom ända in på 1700-talet, namnet Lewenhaupt stabiliserades dock från 1600-talets mitt.
Nuvarande huvudman, och således Sveriges främste adelsman utanför kungahuset, är direktören greve Johan Casimir Carlsson Lewenhaupt (f. 1951).[2]
Vapenbeskrivning
Vapnet har utökat stegvis, 1660-talet nådde det den nuvarande omfattningen som är unik omfångsrik bland svenska personvapen. Det mittersta sköldmärket är ättens hjärtsköld och kommer från den ätten Leijonhufvud, 1 och 8 består av grevskapet Falkenstein. 2 och 7 består av den tyska grevliga ätten Dauns och staden med samma namn. Fälten 3, 4, 9 och 10 består av den kvadrerade huvudskölden som ursprungligen från grevevapnet från år 1587. Fälten 5 och 12 består grevskapet Hohenfels, 6 och 11 är en annan variant av Falkenstein som syftar på friherreskapet Reipoltskirchen. Den andra hjärtskölden är sammansatt av sköld märkena för godsen Forbach och Rixingen (Rickingen Rechicourt).[3]
Blasonering
”
Fyra styckar schöld, uthi then öfverste och fremste fiellett, hvilket ähr halfft förgyltt och halftt försilfrat, ett leijon, fremmere delen rött medh een svart orm uthi högre ramen, uthi thett förgylthe och efftere delen blott uthi thett försölffrade fiellet, thett undre fielledtt blåått och ther uthi fielledtt een leopardh medh ferga gull medh svartte speckler. Thett nedhre och frempste fielledtt medh eett fördeltt leijon och mitt uthi hans faderlighe arffvapen, som ähr /: lijka med thett förste:/ trij leijonne huffudhtt uthi blått fieldh och ther Offvan uppå een greffve crono och sedan ther öffver två öpne tornere hielmar, på then fremre ett rödtt leijon uthur een crono. Hielmteckett guldh och hvitt, blått och rödtt. På then andra hielmen een leopardhtt, hielmteckett lijka medh thett andra.
^Bäckmark, Magnus (2019). Riddarhusets vapensköldar. Riddarhuset. sid. 56-58. ISBN 9789151914473. Läst 21 november 2023
Vidare läsning
Berglund, Nils (1975). Ätten Leijonhufvud - Lewenhaupt under medeltiden (1356-1520). Leijonhufvudska och Lewenwhauptska släktföreningarna. Libris773166