Kyudo som sport etablerades i Japan i slutet av 1800-talet, då några bågskyttemästare ville väcka liv i den gamla bågskyttetraditionen. Det dröjde dock tills 1953 innan riktlinjer för tävlande och gradering fastställdes.[1]
Den asymmetriska kyudobågen har äldre rötter. I kinesiska skrifter från runt år 500 f.Kr. berättas om den asymmetriska japanska bågen. Bågen användes sedan flitigt bland annat av krigarkasten samurajer från 1100-talet och framåt.[1]
Regler
Flera måltavlor finns i detta skytte. Standardtavlor är kasumi mato som är en 6-ringad tavla med 36 cm diameter och hoshi mato, en 2-ringad tavla med samma diameter. Skjutavstånd för båda är 28[1] meter.
Kyudobågen har den egenheten att den är asymmetrisk – den är längre upptill än nertill.[1] Pilen placeras alltså inte mitt på bågen, utan längre ner. Kyudoskytte utförs stiliserat och närmast rituellt, företrädesvis i grupp. Bågen är drygt två meter lång, pilen drygt en meter.[2]
Åtta steg
När man tränar kyudo arbetar man mycket med det som kallas hassetsu, vilket är de åtta[1] momenten i ett skott. Detta utgör fundamentet i kyudo, och kan tränas helt utan utrustning eller med ett ordentligt gummiband fäst vid en pinne. Stegen är följande:
Ashibumi – att placera fötterna med ungefär en pillängds avstånd från varandra
Dozukuri – att spänna rätt muskler och placera kroppen korrekt
Yugamae – att föra fram bågen framför kroppen, och att ta rätt grepp om båge och sträng
Uchiokoshi – att lyfta bågen, med händerna högre än huvudet
Hikiwake – att dra bågen
Kai – att stå med bågen i fullt drag
Hanare – att släppa strängen och låta pilen flyga mot målet
Zanshin – att meditativt följa pilens flykt och reflektera över skottet
Det avslutande yudaoshi räknas inte som ett steg. Här avslutas proceduren, genom att sänka bågen och återgå till utgångsläge.
Variant
I Japan utövas även Yabusame, en ritual med bågskytte till häst.
