Birger Brosa, den förste svenske riksjarlen som vi känner till idag
Jarl var i Norden under tidig medeltid ett ämbete, vars oftast högättade innehavare styrde över ett större område, eller var kungens närmaste man.[1][2] I de fall där jarlen var kungens högra hand och därmed rikets högste tjänsteman, samt när jarlen var förmyndare för en minderårig kung, används ibland titeln riksjarl för att särskilja honom från de eventuella andra jarlar som fanns i landet.
Den tidigaste användningen av termen är bäst belagd i norska områden, till exempel i Orkneyöarnas historia. I Sverige var ”svearnas jarl” befälhavaren för ledungsflottan.[1][2]
Ordet har samma ursprung som det engelska earl. Den ljudlagsenliga svenska formen av ordet är ”järl”, i gutniskan "jerl". Denna form med progressivt i‑omljud var genomförd i yngre fornsvenska[3] när ordet fortfarande var levande, och återfinns i svenska medeltida handskrifter och 1500‐talshandskrifter (”jerl”, ”jærl”),[4][5] och i nysvenska tryckta skrifter.[6] Den språkhistoriskt felaktiga formen ”jarl” är ett sentida lån från västnordiska språkliga varieteter,[7] som saknar i‑omljud,[8] och från de fåtaliga beläggen på icke omljutt jarl i fornsvenskan.[9]
Birger jarls dödsort Jälbolung kan i namnets förled Jäl- enligt en teori som Hjalmar Lindroth för fram syfta på jarl, där formen antas ha gått igenom en liknande omvandling som järl.[3]
Ämbetet avskaffades i Sverige först 1308,[2] men dess siste och mest betydande innehavare i landet var Birger jarl (Magnusson; död 1266), som fungerade som förmyndare för sin son kung Valdemar Birgersson och som också var gift med kung Erik den läspe och haltes syster Ingeborg; det var genom hennes kungliga härstamning som sonen hade fått tillträde till tronen.
Under vikingatiden var jarl en titel som betecknade en sorts högsta förtroendemän och som likställdes med bryte eller fogde. De kunde variera i tyngd beroende på vad de var satta att förvalta. Mellan titlarna jarl av Roden, jarl av Västergötland, och jarl av Svitjod var det stor skillnad. Det verkar alltså ha funnits flera jarlar samtidigt, men bara en riksjarl åt gången. Det är inte känt vem som var Sveriges förste riksjarl. ”Riksjarl” översattes till latin som: ”dux regni” (”rikets hertig” eller ”konungarikets hertig”).
En viktig uppgift för jarlen vid sidan om ledningen för ledungen var att styra, ansvara för och förvalta, åt kungen i förtroende, ett område där kungen inte var för tillfället och kunde regera direkt.[1][2]
I flera årtionden före den siste jarlen Birger Magnusson tycks det uteslutande ha varit medlemmar ur Bjälboätten, tidigare kallad Folkungaätten, som bar titeln och som alltmer blev besläktade med kungahuset den Erikska ätten. Det är också svårt att bevisa titelns användning eftersom de bevarade breven har skrivits på latin och jarlen kallas oftast i dessa för dux vilket betyder hertig. Hertig i sin tur är ett inlån av den tyska titeln herzog (som betyder ”den som drar hären”, ”härdragaren” her-zog) och jarlen ansågs tydligen som en motsvarighet till den titeln. Jarltiteln bars dock ännu vid 1300-talets mitt av en svensk, Erengisle Sunesson, som genom ett av sina äktenskap blev titulärjarl av Orkneyöarna. Kung Albrekt av Mecklenburg kallade drotsenBo Jonsson (Grip) sin ”officialis generalis” (ungefär ”högste ämbetsman”). Denna funktion synes, vad gäller faktiska maktbefogenheter, i stort sett ha motsvarat det gamla jarlämbetet.[källa behövs]
Birger Magnusson kallade sig Dux sweciae, vilket enligt den titelns betydelse blir riksjarl. Birger, som formellt var jarl under kung Erik den läspe och halte och därefter under sin son kung Valdemar, utvidgade i praktiken jarlens maktbefogenheter och var i realiteten regent. Birger ville möjligen inte att någon jarl i framtiden skulle ha samma makt som han haft, och kunna hota hans ättlingar på tronen. I vilket fall som helst utnämndes inga fler jarlar i Sverige efter honom.
Gotlands jarlar
I den östskandinaviska ”Gutasagan” (kap. 2) nämns ett avtal mellan gutarna och svearnas konung i hednisk tid: ”Sextio marker silver vart år, det är gutarnas skatt, så att Sveriges konung skall hava Sirtio marker av de sextio och jarlen skall hava tjugo marker silver.”[10]
Herröd jarl i Svitjod, som bodde i Västergötland.[10][27]
Sveriges riksjarlar
Enligt de skriftliga källornas meddelanden och enligt forskningens resultat kan man konstatera att:
a) åtminstone till början av 1000-talet fanns det ett jarlämbete i vissa områden av det historiska Sverige
b) åtminstone från mitten av 1100-talet i Sverige fanns det ett jarlämbete, en så kallad riksjarl, som var den enda personen med denna titel i riket. Man kan alltså förmoda, att det var just under 1000-talet som jarlens status förändrades i Sverige - från att vara provinsjarl till att vara riksjarl och konungens högste ämbetsman.[10]
Torfinn jarl -1064 (utvidgade Orkneyöarna så att de även omfattade Hebriderna, förutom Caithness (Katanes) och andra stora delar av Skottlands fastland, ett jarldöme som lydde under både den skotske och norske kungen.
^Olai Petri Svenska krönika utgifven af G[ustaf]. E[dvard]. Klemming. Stockholm 1860. Sidan 14
^Se till exempel Johannes Magnus, Swea och Götha Crönika. Översatt från latin av Erik Schroderus, Stockholm 1620, och Erik Eriksson Cajanus, Historisk och oeconomisk beskrifwning öfwer Cronoby sokn uti Österbotn, Åbo 1755.
^Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk. Sjunde utgåvan, reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen. Oslo 1973.
^Till exempel Östgötalagen, först utgiven av Johannes Bureus, Östgötha laghen, thän af forna Swea ok Götha kunungar ok regänter, ok särdeles kunung Knuth Eriks hin heligas son ok Birger jarl, stadgadh ok förbätradh är widh åhrom 1168. ok 1251, Stockholm 1607.
^ [abcdefgh] Lindström, Henrik & Fredrik, Svitjods undergång och Sveriges födelse, Albert Bonniers förlag, Stockholm 2006. Sid. 267. ISBN 978-91-0-010789-5
^Gillingstam, Hans (1964–66): "Folkungaätten". riksarkivet.se (Svenskt biografiskt lexikon, band 16, s. 160). Läst 13 maj 2015.
_bust_2009_Varnhem_Axvall_brighter.jpg)
