Under författningen från 1937 hävdade den nya irländska statsbildningen rätten att under namnet Irland ensamt företräda den irländska nationen och att det nationella territoriet utgjordes av hela Irland.[16] Detta anspråk ledde till en långvarig tvist med Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland som fortfarande kontrollerade delar av Irland där tre tiondelar av befolkningen bodde. Det var inte förrän Långfredagsavtalet 1998 som klyftorna kunde överbryggas genom att parterna i Nordirland enades, att britterna införde ett nytt partssammansatt självstyre, att republiken avsade sig anspråken på överhöghet över Nordirland, och att nya gemensamma institutioner omfattande hela Irland (engelska: All-Ireland) skapades.[10][17][18][19]
Självstyrelselagen 1920
Den irländska självstyrelselagen 1920 (engelska: Government of Ireland Act 1920) var det fjärde försöket i det brittiska parlamentet att införa självstyre (engelska: home rule) för Irland inom den union som bildats 1801.[20][21] Tanken från de första lagförslagen till irländskt självstyre under 1800-talet hade varit att införa ett begränsat självstyre, därav termen hemstyre vilket anspelade på ställningen som hemmanation inom unionen, men självstyrelselagen introducerade 1920 ett omfattande oberoende för Irland från parlamentet i Westminster. Irland skulle inom unionen styras av Irlands lordlöjtnant, vilken som representant för monarken skulle presidera över Irlands råd (engelska: Council of Ireland), en motsvarighet till unionens eget Kronråd (engelska: Privy Council).[6]
Irländska konventet (engelska: Irish Convention) var en församling som möttes i Dublin 1917–1918 för att lösa det som kallades den irländska frågan (engelska: Irish question). Konventet sammankallades efter initiativ av den brittiske premiärministern Lloyd George och var ett resultat av händelserna under Påskupproret i Dublin 1916.[22] I konventet återknöt unionisterna till en tidigare begäran från ulsterunionisternas ledare Edward Carson i samband med Home rule-krisen 1912 (engelska: Home Rule Crisis), om att de nio grevskapen i Ulster under en period av sex år skulle undantas från ett då föreslaget irländskt självstyre.[23] Propositionen för den nya självstyrelselagen arbetades fram under Walter Long i kabinettet av den så kallade Long-kommittén (engelska: Long Committee for Ireland), och konventets rekommendationer om ett undantag för Ulster följde med in i detta arbete. I utbyte mot stöd för lagförslaget accepterade unionisterna i parlamentet en uppgörelse om att minska omfattningen av undantaget från nio grevskap till sex, och utan någon begränsningstid.[2]
Att stifta lagar genom att utdela sanktion till lagförslag som beslutats om i Nord- eller Sydirlands parlament.
Att utfärda ytterligare lagstiftning i rådet genom så kallade order (engelska: Order in Council), samt stifta order till lag genom att utdela sanktion (engelska: King-in-Council).[24]
Parlamenten avsågs i ett tidigt skede vara enkammarförsamlingar, men tillägg av ett överhus för Sydirlands parlament ledde till tankar om ett gemensamt överhus och slutligen till ett separat överhus även för Nordirland. Avsikten med Irlands råd var den brittiska regeringens förhoppning om att det via samarbete i rådet mellan republikaner och unionister skulle kunna växa fram förutsättningar för enat styre av Irland, och självstyrelselagen innehöll förberedelser för ett kommande gemensamt parlament (engelska: Parliament of Ireland) och en irländsk union (engelska: Irish union) inom Förenade kungariket.[25]
Under implementeringen av det irländska självstyret 1921 pågick samtidigt Irländska frihetskriget, och de irländska nationalisterna som bekämpade det brittiska styret hade utropat en utbrytarstat kallad Irländska republiken (iriska: Poblacht na hÉireann, engelska: Irish Republic).[22][26] Som en del av detta upprättade man ett eget styre med en lagstiftande församling kallad Dáil Éireann, en regering och bland annat en egen polisstyrka. De republikanska sidan var över huvud taget inte intresserat att delta i det brittiska styret och på grund av abstentionism kunde Sydirlands underhus aldrig sammanträda som avsett, trots att irländska parlamentsval genomförts 1921. Den brittiska regeringen bestämde sig då för att förhandla med rebellerna vilket ledde fram till att Anglo-irländska avtalet (engelska: Articles of Agreement for a Treaty Between Great Britain and Ireland) undertecknades den 6 december 1921.[27]
Anglo-irländska avtalet
Genom Anglo-irländska avtalet (engelska: Anglo-Irish Treaty, iriska: An Conradh Angla-Éireannach) upprättades Irländska fristaten (engelska: Irish Free State, iriska: Saorstát Eireann) ett år senare, den 6 december 1922. I avtalet hade parterna enats om att Irland dels skulle få lämna unionen och dessutom erhålla status som dominion inom Brittiska imperiet, och få samma omfattning i rätten till självstyre som Kanada redan hade.[1][28]
Irländska fristatens generalguvernör (engelska: Governor General of the Irish Free State) representerande monarken och kunde på dennes vägnar utdela kunglig sanktion i Irländska fristatens exekutiva råd, eller reservera sig i avvaktan på att monarken själv, inom ett år, skulle kunna utdela sanktion i Kronrådet (engelska: King-in-Council).
Anglo-irländska avtalet gick ut på att hela Irland fick lämna Förenade kungariket, med förbehållet att det självstyrande Nordirland självt skulle få avgöra om det ville tillhöra ett politiskt enat Irland eller utöva den rättighet som skrivits in i avtalet om att kunna stanna kvar med Storbritannien inom unionen från 1801.[1][30][31] Nordirland åberopade den 7 december 1922, dagen efter avtalet trätt i kraft, genom en petition ställd direkt till monarken, rätten att få stanna i unionen.[3][4]Georg V svarade och den 13 december kunde premiärminister Craig läsa upp monarkens bekräftelse i Nordirlands parlament.[5] I och med Nordirlands utträde kom Irländska fristaten inte att omfatta hela Irland, så som den irländska nationalistsidan skulle önskat, utan endast 26 av de 32 grevskapen.
Detta var även bakgrunden till splittringen inom den republikanska rörelsen mellan de som stödde fredsavtalet och de som opponerade sig mot detta. Splittringen gick så långt att det i juni 1922, med andra ord innan avtalet skulle träda i kraft den 6 december 1922, utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan den reguljära Irländska republikanska armén (engelska: Irish Republican Army, iriska: Óglaigh na hÉireann) och de irreguljära delar av IRA (engelska: The Irregulars) som var motståndare till avtalet. I maj 1923 stod fristatens regering, det vill säga den sida som stött avtalet, som segrare i konflikten. Den splittring som inbördeskriget medförde finns fortfarande representerad som en dimension inom irländsk politik, bland annat genom de politiska partierna Fine Gael och Fianna Fáil, vilka är direkta arvtagare till avtals- respektive motståndarsidan.[32]
Genom att Anglo-irländska avtalet trädde i kraft skulle inte heller de tilltänkta gemensamma institutionerna enligt självstyrelselagen komma att fungera så som det var avsett. Istället inrättades den 12 december 1922 posten som Nordirlands guvernör (engelska: Governor of Northern Ireland) under vilken det nya Nordirlands kronråd (engelska: Privy Council of Northern Ireland) skulle sammanträda.[33] Den unioniststyrda riksdelen fick genom detta motsvarande institutioner i Belfast, vilka gjorde det politiska styret där till en miniatyr av regering och parlament i London, trots att deras önskemål ursprungligen gått ut på att förbli styrda från Westminster.[23]
Genom Anglo-irländska avtalet hade Irländska fristaten uppnått det mått av oberoende som var möjligt att nå som en del av Brittiska imperiet.[1] Imperiets självstyrande dominier hade dock inte fullständig lagstiftningsfrihet, eftersom deras generalguvernörer kunde ta emot instruktioner från både monarken och från den brittiska regeringen och genom detta kunde förhindra lagstiftning genom att inte ge sanktion, vilket effektivt sett innebar en vetorätt mot lokala lagar. Parlamentet i Westminster hade dessutom rätt att lagstifta lokalt för varje del av imperiet utan att behöva inhämta något godkännande från de som berördes.
Under Imperiekonferensen 1926 enades man dock om att dominiernas generalguvernörer inte längre skulle få ta emot instruktioner från regeringen i London, utan att denne endast skulle vara monarkens personlige representant. Detta uttrycktes i den så kallade Balfourdeklarationen i rapporten från konferensen, och innebar att den brittiska regeringen gav upp rätten att lägga in veto mot lagstiftning i Australien, Kanada, Irländska fristaten, med flera.[12] Ett annat resultat av imperiekonferensen var Titulärakten 1927 (engelska: Royal and Parliamentary Titles Act 1927) som dels ändrade imperieparlamentets namn till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands parlament (engelska: Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland), samt gav befogenhet åt monarken att ändra sin titulatur.[34][35] Förenade kungariket var fortfarande samma stat som upprättats 1801 och ändringen av parlamentets namn var så nära man kom att anta ett nytt namn för statsbildningen. Formellt kallas statsbildningen efter parlamentets namnbyte för Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (engelska: United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland), medan kortformen Förenade kungariket (engelska: United Kingdom) förblev den samma.[36]
Genom antagande av Westminsterstatuten 1931 fick de lokala parlamenten i dominierna också fullständig lagstiftningsfrihet, då Förenade kungarikets parlament inte längre skulle kunna lagstifta å deras vägnar utan att först inhämta godkännande.[13] Genom Balfourdeklarationen och Westminsterstatuten fick Irländska fristaten de verktyg som behövdes för att utan inblandning från London själv kunna göra ändringar i sin egen författning. Fristaten utnyttjade denna nyvunna frihet till att bland annat avskaffa trohetseden, vilket inneburit att fristatens huvudsakligen republikanska parlamentsledamöter behövt svära trohet mot den brittiska monarkin.[37] I samband med den kris som uppstod vid Edvard VIII:s abdikation från tronen tog man steget fullt ut, antog en helt ny konstitution och utropade 1937 en ny stat.[14] Invånarna i fristaten hade haft separata pass, men uppbar fortfarande brittiskt medborgarskap. Konstitutionen introducerade ett irländskt medborgarskap skilt från det brittiska. Den nya statsbildningen behöll en roll för monarkin som sin representant gentemot andra stater, men tillsatte samtidigt en president vilket gjorde det oklart om det egentligen rörde sig om en monarki eller ej. Frågan fick sin lösning i oktober 1948 då de återstående plikterna för monarkin avskaffades och man förklarade sig som varande Republiken Irland (iriska: Poblacht na hÉireann, engelska: Republic of Ireland).[7] Det brittiska parlamentet deklarerade i april 1949 att "Eire" (sic) hade upphört att vara del av den brittiske monarkens besittningar (engelska: the part of Ireland heretofore known as Eire ceased to be part of His Majesty’s dominions), och genom att lämna Samväldet erhöll man det oberoende som gjorde att man på egen hand kunde börja upprätta diplomatiska relationer och på så sätt få ett erkännande som en självständig stat i sin egen rätt.[15][38]
I författningen från 1937 antogs officiellt det iriska namnet Éire (svenska: Irland), och på engelska Ireland (svenska: Irland) vilka fortfarande är de namn den irländska regeringen primärt använder sig av.[14] Initialt användes i första hand Éire, då man ville lyfta fram det iriska språket som överordnat engelskan. Exempelvis har iriska i författningen den primära ställningen som första nationellt språk, medan engelska endast har en sekundär ställning som ett andra nationellt språk.[39] Över tid har dock den engelska formen Ireland blivit vanligast, och Éire förekommer nästan enbart i de fall där namnet skall anges på iriska. Sedan iriska 2007 blev ett av Europeiska unionens officiella arbetsspråk skriver man regelmässigt ut bägge språkformerna. Iriska blev ett officiellt fördragsspråk redan vid EU-medlemskapet 1973, men före 2007 användes vanligen enbart den engelska formen i det dagliga arbetet.[40]
I konstitutionen från 1937 gjorde republiken dels anspråk på att företräda den irländska nationen (engelska: The Irish nation), och dessutom förklarades att det nationella territoriet utgjordes av hela ön Irland, dess öar och territorialvatten (engelska: The national territory consists of the whole island of Ireland, its islands and the territorial seas.)[41][16] Udden var tydligt riktad mot den brittiska närvaron i Irland och innebar ett underkännande av legitimiteten hos självstyret i Nordirland. Det brittiska parlamentet hade genom Westminsterstatuten släppt både lagstiftningsmakten och slutligen 1949 det fulla oberoendet till en självständig irländsk republik.[6][15] Vad man dock inte accepterade var de irredentistiska anspråk på den brittiskkontrollerade delen av Irland som republiken ställde i sin konstitution. Den brittiska regeringen kunde inte heller acceptera någon annan användning av namnet Irland (engelska: Ireland) än som en beskrivning av hela Irland.[15] Detta innebar att man i lagstiftning och i folkrättsliga sammanhang föredrog att använda det iriska namnet Éire, alternativt benämningen Republic of Ireland (svenska: Republiken Irland) efter 1949. Den irländska regeringen accepterade dock inte att namnformen Republic of Ireland användes i mellanstatliga avtal och därigenom fortsatte man använda namnet Éire vid officiella kontakter med London, även efter det att man i huvudsak övergått till att använda namnformen Ireland vid engelskspråkiga bi- och multilaterala kontakter utanför Samväldet.
Efter det oberoende som erhållits 1949 fanns Sverige med bland de stater som tidigt gav ett folkrättsligt erkännande av självständigheten och som man upprättade diplomatiska relationer med.[15][38] I publikationen Utrikes namnbok från Utrikesdepartementet görs det inte någon skillnad mellan kortform och formellt namn vad gäller "Irland" i listan över erkända stater.[42] I skriftserien Landguiden väljer dock Utrikespolitiska Institutet att använda "Republiken Irland" som officiellt namn och för att kunna skilja landet från ön.[43][44]
Hamnar, vattenvägar och territorialvatten
I enlighet med Anglo-irländska avtalet behöll britterna suveränitet och kontroll över de militära hamninstallationerna i Berehaven, Queenstown och Lough Swilly även efter fristatens bildande 1922.[45]Amiralitetet hade begärt att undantag skulle göras för den brittiska flottans baser i Irland, då de hade varit viktiga vid bekämpningen av tyskaubåtar under första världskriget. De tre avtalshamnarna (engelska: Treaty Ports) var inte arrenderade militärbaser, utan utgjorde suveränt brittiskt territorium vilket låg utom fristatens kontroll, på motsvarande sätt som de suveräna basområdena Akrotiri och Dhekelia folkrättsligt existerar utanför Republiken Cyperns territorium på Cypern. Den irländska regeringen var dock angelägen om att även hamnarna skulle överlämnas och den brittiska regeringen gick 1938 dem till mötes, men Winston Churchill tillhörde de som starkt kritiserade detta avtal när det debatterades i parlamentet, året före andra världskrigets utbrott.[46]
Anglo-irländska avtalet stadgade också om att en irländsk gränskommission (engelska: Irish Border Commission) skulle upprättas för att demarkera gränsen mellan Irländska fristaten och Nordirland, i det fall att Nordirland åberopade rätten att stanna kvar i unionen. Kommissionen gjorde gränsjusteringar, men var gränsen
egentligen skulle gå vid floden Foyle, fjordarna Lough Foyle och Carlingford Lough förblev en öppen fråga.
Den irländska självstyrelselagen från 1920 hade definierat Nordirland som sex stycken av Irlands 32 grevskap, vilket givit självstyrelseregionen Sydirland kontroll över resterande 26 grevskap.[2]Irländska fristaten skulle till skillnad från Sydirland vara en egen stat med militära styrkor och kontroll över sitt eget territorium, inklusive territorialvatten. Eftersom hela Irland enligt Anglo-irländska avtalet lämnat unionen, och självstyret i Nordirland endast var definierat till det landområde som grevskapen utgjorde, resonerade regeringen i Dublin att territorialvattnet runt hela ön, inklusive utomliggande öar tillhörde fristaten. Genom Irlands konstitution lade den statsbildning som efterträdde fristaten 1937 anspråk på hela Irland, inklusive territorialvatten och öar.[16]Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland kontrollerade Nordirland, men anspråket på territorialvattnen utanför Nordirland föreföll oemotsagt i förhållande till fredsavtalet från 1922 och självstyrelselagen från 1920.[1][6]
Efter att den irländska regeringen avskaffat monarkin och förklarat sig som republik 1948, tillsatte den brittiska regeringen en snabbutredning om åtgärder som skulle kunna vidtas i samband med detta.[7] De olösta gränsfrågorna angående Lough Foyle, vilken utgjorde inloppet till Londonderrys hamn, och Carlingford Lough var särskilt känsliga, men även den övergripande frågan om det irländska anspråket på territorialvattnen utanför Nordirland beaktades. I slutändan bedömdes dock risken som låg för att Republiken Irland, trots retoriken, verkligen skulle göra allvar av att försöka förhindra eller begränsa brittiskt tillträde till Nordirland sjövägen. Republiken Irland uppnådde sin oavhängighet när brittiska parlamentet i april 1949 förklarade att republiken lämnat samväldet och inte längre lydde under den brittiske monarken, utan att ange några ytterligare krav om precisering av territorialvattengränserna.[15]
Irland består av två olika jurisdiktioner som har rätt att lagstifta inom varsin del av territoriet.[18] Även om den självständiga stat som omfattar 26 av öns grevskap folkrättsligt, det vill säga i umgänget med andra stater, använder sig av namnet Irland, är det begreppet Republiken Irland (engelska: Republic of Ireland) som används för att man skall kunna förklara vilket område av hela Irland som man faktiskt har kontroll över.[7][15] Den irländska konstitutionen hänvisar explicit till att man utövar jurisdiktion över samma område som gällde omedelbart före konstitutionens ikraftträdande, det vill säga det territorium som löd under Irländska fristaten mellan 1922 och 1937, men utan att nämna fristaten vid namn.[49][18][28]
Det faktum att konstitutionen anger Irland (iriska: Éire, engelska: Ireland) som officiellt namn på den statsbildning som har jurisdiktion över 26 av Irlands 32 grevskap har på vissa ställen lett fram till en uppfattning att begreppet "Irland" skulle vara identiskt med statsbildningen.[14][16] På Irland har detta lett till ett ifrågasättande, inte bara huruvida Nordirland skulle vara del av Irland, utan även huruvida ens republikanska nationalister i Nordirland skulle vara irländare enligt denna mening. Föreställningen, som brukar beskrivas som partitionism, härrör ur en ovilja bland nationalister boende i republiken att använda begreppet Republiken Irland (iriska: Poblacht na hÉireann, engelska: Republic of Ireland) för att referera till den stat man bor i, till förmån för användande av det officiella namnet Irland. Partitionism har blivit ett skällsord inom irländsk politik om att vissa grupper skulle ha förlikat sig med det faktum att man inte kommer att uppnå ett politiskt enat Irland omfattande hela Irland.[56]
”
The Constitution says that the name of the State is Ireland, and Éire in the Irish language. Quite against the intentions of the framers of the Constitution, this has led to an identification of Ireland with only 26 of our 32 counties in the minds of many people.[56]
„
Långfredagsavtalet
Genom Långfredagsavtalet (engelska: Good Friday Agreement, iriska: Comhaontú Aoine an Chéasta, ulsterskotska: Guid Friday Greeance) nådde de inblandade parterna i Nordirlandkonflikten fram till en överenskommelse om hur man skulle kunna enas och upprätta ett långsiktigt fungerande fredligt samarbete i hela Irland. Avtalet består av två separata dokument, vilka bägge skrevs under den 10 april 1998 i Belfast:
Förhandlingarna om flerpartsöverenskommelsen mellan de politiska partierna hade skett inom den 1996 direktvalda församlingen kallad Nordirlandforum (engelska: North Ireland Forum) där de tio största partierna i Nordirland var garanterade representation. Överenskommelsen stöddes av samtliga representerade partier, förutom två unionistiska partier som drog sig ur samtalen.[59] Den internationella överenskommelsen inom Långfredagsavtalet ingicks mellan Förenade kungariket och Republiken Irland, två etablerade regeringar vilka existerar som ett resultat av Irlands delning, till skillnad från Anglo-irländska avtalet där parterna uppträtt som representanter för hela Storbritannien respektive hela Irland, det vill säga samma uppdelning som fördragsparterna inom unionen från 1801.[1][30]
Avtalet i sin helhet bestod av en komplex serie av överenskomna åtgärder, inom vardera tre huvudområden:
Nordirlands status och självstyrelse inom Förenade kungariket. (engelska: Strand One)
Relationerna mellan Nordirland och Republiken Irland. (engelska: Strand Two)
Frågor rörande medborgerliga rättigheter, rättigheter kopplade till kulturella identiteter, avrustning av nationalistiska och lojalistiska väpnade grupper, samt polis- och rättsfrågor var centrala i avtalet. Det andra huvudområdet (engelska: Strand Two), vilket för första gången ställde i utsikt upprättande av gemensamma politiska institutioner omfattande hela Irland, var avgörande dels för att de republikanska partierna i Nordirland, men även för att regeringen i republiken skulle överväga att stödja ett nytt fredsavtal. Inom det tredje huvudområdet (engelska: Strand Three) skulle förutom de två direkt inblandade staterna även ges plats åt de brittiska självstyrande områdena Nordirland, Skottland, Wales, Isle of Man, Jersey och Guernsey.
Den 22 maj 1998 gick väljare i hela Irland till valurnorna för att rösta om avtalet. I Nordirland hölls en folkomröstning huruvida väljarna stödde flerpartsöverenskommelsen mellan de olika politiska partierna. I republiken hölls en folkomröstning huruvida väljarna stödde att Republiken Irland skulle underteckna avtalet, samt vidta de konstitutionella ändringar som krävdes för att kunna signera den internationella överenskommelsen. Långfredagsavtalet fick ett godkännande i de bägge folkomröstningarna, vilket var en förutsättning för att kunna gå vidare i processen.[60]
Efter resultaten i de bägge folkomröstningarna gick den brittiska regeringen vidare och upphävde självstyrelselagen från 1920 så som den hade gällt i Nordirland.[61][62] Den irländska regeringen gick vidare och implementerade det nittonde författningstillägget som godkänts i folkomröstningen, vilket avlägsnade anspråket på överhöghet över Nordirland från republikens konstitution.[16][18][63][62]
De författningsmässiga ändringarna banade väg för vidare implementering inom vart och ett av de tre huvudområdena där följande institutioner skapades:
Genom Långfredagsavtalet skapades förutom de två existerande jurisdiktionerna också en tredje dimension omfattande hela Irland (engelska: All-Ireland).[65][66] De utförande-myndigheter, eller mini-ministerier (engelska: implementation bodies), som lyder direkt under Ministerrådet Nord–Syd skall utöva sin verksamhet på en basis som omfattar hela ön (engelska: all-island), och över gränsen (engelska: cross-border) mellan jurisdiktionerna.[54] Ministerrådet Nord–Syd är beroende av att självstyrelseorganen i Nordirland fortsätter att fungera som avsett. Exempelvis då självstyret i Nordirland var suspenderat mellan 2002 och 2007 övertogs ministerrådets ansvar och uppgifter istället av Brittisk-irländska regeringskonferensen.[47]
Självstyret i Nordirland i enlighet med Långfredagsavtalet kunde dock återupptas 2007, efter att St Andrews-överenskommelsen slutits mellan parterna. I överenskommelsen accepterande bland annat Democratic Unionist Party, ett av de partier som dragit sig ur fredssamtalen om Långfredagsavtalet på grund av att partier med koppling till republikanska väpnade grupper som IRA fått ingå, att ändå sätta sig i en ny reformerad självstyrelseregering tillsammans med företrädare för sådana partier. Det republikanska partiet Sinn Féin, vilka just förknippats som den politiska grenen av Provisoriska IRA, accepterade i sin tur att stödja den nya reformerade polismyndigheten, vilken ersatt den tidigare och mycket omtvistade polismyndigheten Royal Ulster Constabulary, samt stöd för domstolar och rättsväsen, vilket banade väg för dem in i självstyrelseregeringen och ett återupprättat självstyre i Nordirland.[8][67]
Att Irländska republiken existerade som utbrytarstat med åberopande av hela Irlands territorium, från självständighetsförklaringen 1919 fram till fristatens bildande 1922.[26]
Att republikanska legitimister hävdar att den all-irländska republik som utropades under Påskupproret 1916 fortfarande existerar, och att de därför inte erkänner någon annan statsmakt på ön.[22]
Att Republiken Irland sedan det 19:e författningstillägget antogs 1998 officiellt erkänner både existens och berättigande av ytterligare en jurisdiktion på ön (till dess att hela Irland skulle kunna enas med fredliga medel och med stöd av demokratiska majoriteter i bägge delar).[18]
1. Ireland shall have the same constitutional status in the Community of Nations known as the British Empire as the Dominion of Canada, the Commonwealth of Australia, the Dominion of New Zealand, and the Union of South Africa with a Parliament having powers to make laws for the peace order and good government of Ireland and an Executive responsible to that Parliament, and shall be styled and known as the Irish Free State.
For the purposes of this Act, Northern Ireland shall consist of the parliamentary counties of Antrim, Armagh, Down, Fermanagh, Londonderry and Tyrone, and the parliamentary boroughs of Belfast and Londonderry, and Southern Ireland shall consist of so much of Ireland as is not comprised within the said parliamentary counties and boroughs.
12. If before the expiration of the said month, an address is presented to His Majesty by both Houses of the Parliament of Northern Ireland to that effect, the powers of the Parliament and the Government of the Irish Free State shall no longer extend to Northern Ireland, and the provisions of the Government of Ireland Act, 1920, (including those relating to the Council of Ireland) shall so far as they relate to Northern Ireland, continue to be of full force and effect, and this instrument shall have effect subject to the necessary modifications. Provided that if such an address is so presented a Commission consisting of three persons, one to be appointed by the Government of the Irish Free State, one to be appointed by the Government of Northern Ireland, and one who shall be Chairman to be appointed by the British Government shall determine in accordance with the wishes of the inhabitants, so far as may be compatible with economic and geographic conditions the boundaries between Northern Ireland and the rest of Ireland, and for the purposes of the Government of Ireland Act, 1920, and of this instrument, the boundary of Northern Ireland shall be such as may be determined by such Commission.
We, your Majesty's most dutiful and loyal subjects, the Commons of Northern Ireland in Parliament assembled, having learnt of the passing of the Irish Free State Constitution Act, 1922, being the Act of Parliament for the ratification of the Articles of Agreement for a Treaty between Great Britain and Ireland, do, by this humble Address, pray your Majesty that the powers of the Parliament and Government of the Irish Free State shall no longer extend to Northern Ireland.
I have received the Address presented to me by both Houses of the Parliament of Northern Ireland in pursuance of Article 12 of the Articles of Agreement set forth in the Schedule to the Irish Free State (Agreement) Act, 1922, and of Section 5 of the Irish Free State Constitution Act, 1922, and I have caused my Ministers and the Irish Free State Government to be so informed.
On and after the appointed day there shall be established for Southern Ireland a Parliament to be called the Parliament of Southern Ireland consisting of His Majesty, the Senate of Southern Ireland, and the House of Commons of Southern Ireland, and there shall be established for Northern Ireland a Parliament to be called the Parliament of Northern Ireland consisting of His Majesty, the Senate of Northern Ireland, and the House of Commons of Northern Ireland.
ARTICLE 1 The two Governments: ... (ii) recognise that it is for the people of the island of Ireland alone, by agreement between the two parts respectively and without external impediment, to exercise their right of self-determination on the basis of consent, freely and concurrently given, North and South, to bring about a united Ireland, if that is their wish, accepting that this right must be achieved and exercised with and subject to the agreement and consent of a majority of the people of Northern Ireland
(1) It is hereby recognized and declared that the part of Ireland heretofore known as Eire ceased, as from the eighteenth day of April, nineteen hundred and forty-nine, to be part of His Majesty’s dominions. (3) The part of Ireland referred to in subsection (1) of this section is hereafter in this Act referred to, and may in any Act, enactment or instrument passed or made after the passing of this Act be referred to, by the name attributed thereto by the law thereof, that is to say, as the Republic of Ireland.
Article 2 It is the firm will of the Irish nation, in harmony and friendship, to unite all the people who share the territory of the island of Ireland, in all the diversity of their identities and traditions, recognising that a united Ireland shall be brought about only by peaceful means with the consent of a majority of the people, democratically expressed, in both jurisdictions in the island. Until then, the laws enacted by the Parliament established by this Constitution shall have the like area and extent of application as the laws enacted by the Parliament that existed immediately before the coming into operation of this Constitution.
On 28 September 1912, nearly half a million people signed the Ulster Covenant. It was an oath whereby the Protestant people of Ulster, the northernmost province of Ireland, pledged to defend their way of life from the growing threat of 'Home Rule' - a devolved parliament in Dublin. A huge public movement was mobilised in defiance of the British government, which wished to impose Home Rule, as the United Kingdom was brought to the brink of civil war.
Orders in Council are Orders that have been approved at a meeting of the Privy Council personally by The Queen. They fall into two broad categories, statutory and Prerogative. Statutory Orders are made under any of the numerous powers contained in Acts of Parliament which give Her Majesty a power to make Orders. Prerogative Orders are made under the inherent power of the Crown to act on matters for which Parliament has not legislated.
3. Power to establish a Parliament for the whole of Ireland. (1) The Parliaments of Southern Ireland and Northern Ireland may, by identical Acts agreed to by an absolute majority of members of the House of Commons of each Parliament at the third reading (hereinafter referred to as constituent Acts), establish, in lieu of the Council of Ireland, a Parliament for the whole of Ireland consisting of His Majesty and two Houses (which shall be called and known as the Parliament of Ireland), and may determine the number of members thereof and the manner in which the members are to be appointed or elected, and the constituencies for which the several elective members are to be returned, and the number of members to be returned by the several constituencies, and the method of appointment or election, and the relations of the two Houses to one another ; and the date at which the Parliament of Ireland is established is hereinafter referred to as the date of Irish union: Provided that the Bill for a constituent Act shall not be introduced except upon a resolution passed at a previous meeting of the House in which the Bill is to be introduced.
A Legislature is hereby created, to be known as the Oireachtas. It shall consist of the King and two Houses, the Chamber of Deputies (otherwise called and herein generally referred to as “Dáil Eireann”) and the Senate (otherwise called and herein generally referred to as “Seanad Eireann”). The sole and exclusive power of making laws for the peace, order and good government of the Irish Free State (Saorstát Eireann) is vested in the Oireachtas.
These Letters Patent were revoked and replaced by Letters Patent of 9 December 1922 (accompanied by a fresh set of Instructions) constituting the renamed office of Governor of Northern Ireland and authorising him: to do and execute in due manner as respects Northern Ireland all things which by virtue of the [1920] Act and our said Letters Patent of 27 April 1921 or otherwise belonged to the office of Lord Lieutenant at the time of the passing of the Irish Free State Constitution Act 1922...
Section 2 (1) Parliament shall hereafter be known as and styled the Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland; and accordingly, the present Parliament shall be known as the Thirty-fourth Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, instead of the Thirty-fourth Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Ireland.
Section 2 (2) In every Act passed and public document issued after the passing of this Act the expression "United Kingdom" shall, unless the context otherwise requires, mean Great Britain and Northern Ireland.
17. The oath to be taken by members of the Oireachtas shall be in the following form: I do solemnly swear true faith and allegiance to the Constitution of the Irish Free State as by law established, and that I will be faithful to H. M. King George V., his heirs and successors by law in virtue of the common citizenship of Ireland with Great Britain and her adherence to and membership of the group of nations forming the British Commonwealth of Nations. Such oath shall be taken and subscribed by every member of the Oireachtas before taking his seat therein before the Representative of the Crown or some other person authorised by him.
Article 8 (1) The Irish language as the national language is the first official language. (2) The English language is recognised as a second official language. (3) Provision may, however, be made by law for the exclusive use of either of the said languages for any one or more official purposes, either throughout the State or in any part thereof.
Article 1 The Irish nation hereby affirms its inalienable, indefeasible, and sovereign right to choose its own form of Government, to determine its relations with other nations, and to develop its life, political, economic and cultural, in accordance with its own genius and traditions.
Varje post innehåller kortform av namnet, formellt namn, landskod enligt ISO 3166, invånarbeteckning och adjektiv.... Irland; IE; irländare, irländsk, irisk
Ön Irland, på iriska Éire, är uppdelad i två politiska enheter: Republiken Irland, som blev en självständig stat 1949, och Nordirland, en brittisk riksdel som ibland något felaktigt kallas Ulster (Ulster omfattar även en del av republiken).
2. Thereafter the Government of the United Kingdom will transfer to the Government of Éire the Admiralty property and rights at Berehaven, and the harbour defences at Berehaven, Cobh (Queenstown) and Lough Swilly now occupied by care and maintenance parties furnished by the United Kingdom, together with buildings, magazines, emplacements, instruments and fixed armaments with ammunition therefor at present at the said ports.
ARTICLE 2 The two Governments affirm their solemn commitment to support, and where appropriate implement, the provisions of the Multi-Party Agreement. In particular there shall be established in accordance with the provisions of the Multi-Party Agreement immediately on the entry into force of this Agreement, the following institutions: (i) a North/South Ministerial Council; (ii) the implementation bodies referred to in paragraph 9 (ii) of the section entitled "Strand Two" of the Multi-Party Agreement; (iii) a British-Irish Council; (iv) a British-Irish Intergovernmental Conference.
Border definition (ie the demarcation of borders between two internationally recognised sovereign states with an adjoining territorial or maritime border) is politically disputed: Ireland—UK (Lough Foyle, Carlingford Lough—quiescent)
Article 3 Pending the re-integration of the national territory, and without prejudice to the right of the Parliament and Government established by this Constitution to exercise jurisdiction over the whole of that territory, the laws enacted by that Parliament shall have the like area and extent of application as the laws of Saorstát Éireann and the like extra-territorial effect.
As part of the work programme, the Council will identify and agree at least 6 matters for co-operation and implementation in each of the following categories: (I) Matters where existing bodies will be the appropriate mechanisms for co-operation in each separate jurisdiction; (ii) Matters where the co-operation will take place through agreed implementation bodies on a cross-border or all-island level.
Caoimhghín Ó Caoláin: The provisions touch on the fraught area of the name of the State and the name of the island. In the republican political tradition, to which I belong, the State is often referred to as the 26 County State. This is a conscious response to the partitionist view prevalent for so long and still sadly widespread that Ireland stops at the Border. The Constitution says that the name of the State is Ireland, and Éire in the Irish language. Quite against the intentions of the framers of the Constitution, this has led to an identification of Ireland with only 26 of our 32 counties in the minds of many people. We see references to this in all walks of life – in the media, in organisations, in commercial life and even in education.
ARTICLE 4 (1) It shall be a requirement for entry into force of this Agreement that: (a) British legislation shall have been enacted for the purpose of implementing the provisions of Annex A to the section entitled "Constitutional Issues" of the Multi-Party Agreement; (b) the amendments to the Constitution of Ireland set out in Annex B to the section entitled "Constitutional Issues" of the Multi-Party Agreement shall have been approved by Referendum; (c) such legislation shall have been enacted as may be required to establish the institutions referred to in Article 2 of this Agreement.
Mr. Coveney asked the Minister for Finance if he will give details of his participation to date in the All-Ireland Ministerial Council; if he envisages bringing forward proposals for discussion at this forum; and if he will make a statement on the matter.
Article 3 It is the entitlement and birthright of every person born in the island of Ireland, which includes its islands and seas, to be part of the Irish nation.
The Irish Catholic Bishops’ Conference (also known as the Irish Episcopal Conference) is the assembly of the Bishops of Ireland exercising together certain pastoral offices for Christ’s faithful on the whole island of Ireland.
.JPG)
.jpg)
