Hedenius blev framför allt känd genom sin bok Tro och vetande (1949). I boken formulerades Den intellektuella moralens maxim, att man inte skall tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant. Boken gav upphov till en av de mest omfattande kulturdebatter som förts i Sverige. Den handlade om kristendomslärans sanningsanspråk men också om kyrkans ställning i samhället. Han förkastade organiserad kristendom, åtminstone i den tappning som Svenska kyrkan ("Religionsdepartementet") utgjorde. I boken redogjorde han för tre postulat som teologin inte uppfyller och därmed omöjliggör en rationell diskussion om religion. Enligt Hedenius gör detta att teologin inte kan klassas som vetenskap, utan snarare tillhör kvasivetenskaperna:
Det religionspsykologiska postulatet: En religiös tro innehåller försanthållanden av metafysiska antaganden som vetenskap och empiri varken kan verifiera eller falsifiera, till exempel påståenden om Guds existens eller själens odödlighet.
Det språkteoretiska postulatet: Det måste vara möjligt att meddela även icke-troende innebörden i de religiösa uppfattningarna och upplevelserna.
Det logiska postulatet: Två sanningar kan inte motsäga varandra. Av två motsägande satser kan högst en enda vara sann. Teologin försanthåller inte bara teser som motsäger det vi vet om verkligheten (första postulatet) utan accepterar också inre motsägelser, till exempel det olösta och enligt Hedenius olösbara teodicéproblemet (Gud som allsmäktig och kärleksfull visavi ondskans oberoende existens).
Hedenius menade att kristendomen bryter mot detta, och att kristendomen därmed är förnuftsvidrig. Kritiken bidrog bland annat till att religionsvetenskap (studiet av religioner och deras utveckling) särskiljdes från teologin och blev en areligiös akademisk disciplin.
Hedenius eftermäle
Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, utkom 2004 med boken Ingemar Hedenius: en filosof och hans tid. Den ger på basis av ett rikt brev- och dokumentmaterial en bild av Ingemar Hedenius. Enligt baksidestexten var han "en person med starka musikaliska, konstnärliga och litterära intressen. Som flöjtspelare uppträdde han gärna, också inför offentligheten. [...] grov i mun och penna i förhållande till fiender och meningsmotståndare, vek och känslig i umgänget med sina vänner. Somliga såg i honom framför allt en grobian. Andra uppfattade flöjttonen av skönhetslängtan och livsmystik."
^Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 60. Libris7777883. ISBN 91-89086-02-3
Vidare läsning
Lundborg, Johan (2002) När ateismen erövrade Sverige : Ingemar Hedenius och debatten kring tro och vetande. Nya Doxa ISBN 91-578-0407-9
Nordin, Svante (2004). Ingemar Hedenius: en filosof och hans tid. Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde, 99-1875125-8. Stockholm: Natur och kultur. Libris9645669. ISBN 91-27-09915-6
Stenström, Thure (2011). Ingemar Hedenius heliga rum: Sofokles - Kierkegaard - Mozart. Skrifter / utgivna av Svenska litteratursällskapet, 0348-0283 ; 50. Stockholm: Atlantis. Libris12032430. ISBN 978-91-7353-431-4
Thalén, Peder (1994), Den profana kulturens gud. Perspektiv på Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna trsditionen.Nya Doxa. ISBN 91-88248-60-7
