Härjningen av Sigtuna 1187

Inkräktare österifrån lyckades anfalla och bränna Sigtuna år 1187. Svensk uppslagsbok skriver: "1187 hemsöktes S. av karelska sjörövare, som delvis brände staden."^[1] Vissa källor talar om ester, andra om kareler i Republiken Novgorods tjänst. Andra tänkbara kandidater är "kurländarna".^[2] Alltså karelska eller baltiska "vikingar". Det finns ej några arkeologiska fynd (brandlager eller dylikt) från härjningen. Möjligen har de skriftliga källorna överdrivit ödeläggelsens utsträckning.^[3]

Enligt historikern Adolf Schück möjliggjordes angreppet av inbördeskrigen i Sverige år 1187-88.^[4] Attacken mot Sigtuna ägde rum i skuggan av svenska attacker mot folken i Neva- och Ladogaområdet, som exempelvis 1164 och möjligen 1240 (även om det saknas uppgifter i svenska källor om den senare). I takt med den ekonomiska blomstringen ökade både den västkristna och östkristna missionsivern. Republiken Novgorod började föra en allt mer aktiv utrikespolitik. Flera kortare novgorodiska plundringståg ägde rum, till exempel mot Tavastland åren 1186, 1191 och 1226-1227, med åtminstone ett tavastländskt motanfall 1228. Danmark drabbades samtidigt av vendertågen.^[5]

Källor och fynd

Attacken mot Sigtuna är känd från flera källor:

• Första gången händelsen nämns är i Chronologia Vetus, en annal från sent 1200-tal. Där omtalas att ärkebiskop Johannes av Uppsala dog vid Almarestäkets borg och att Sigtuna brändes.^[3]

1187. Iherusalem vastatur a Saladano rege. Occisus Johannes Archiepiscopus Vpsaliensis apud Almarnum pridie idus Augusti et Sigtuna combusta

1187. Jerusalem förhärjas av konung Saladin. Johannes, ärkebiskop av Uppsala, dödas vid Almarne den 12 augusti, och Sigtuna härjas av eldsvåda.^[6]

• En biskopskrönika från 1300-talets Uppsala noterar härjningen och tillägger att de skyldiga var hedningar (pagani).
• Erikskrönikan utpekar kareler som skyldiga.^[7][5]

”Swerige haffde mykin vadha

aff karelom ok mykin onadha

The foro aff haffuit oc vp i mäle

bade i lugne ok swa i äle

alt hemelika jnnan swia skär

ok optast ä mz stylda här

en tyma fiöl them en then luna

at the brändo wp sightuna

Ok brändo thz swa alt i röther

at then stadhin fik ey än böther

Jon erchebiscop wart ther slägen

tess war mangin hedin fäghen

at them crisno gik swa illa i hand

thz gledde karela ok rytza land.”^[8]

Ännu har man dock inte återfunnit några arkeologiska fynd (brandlager eller dylikt) från härjningen. Möjligen har skrifterna överdrivit ödeläggelsens utsträckning.^[3]

Betydelse

Enligt Sven Ulric Palme har Stockholm inte avlöst Sigtuna på samma plötsliga sätt som Sigtuna avlöste Birka efter Birkas nedgång. Sigtuna byggdes upp igen efter härjningen år 1187.^[9] Samtidigt måste det ha funnits starka skäl att spärra av inloppet till Mälaren. En rad ortnamn vid infartslederna, både utanför Södertälje och Stockholm, är sammansatta med olika avdelningar av orden påle och stake, och orten ligger just vid smala sund. Pålningar eller spärrar över de smalaste sunden kompletterades med bevakning och militära åtgärder. Vaxön (av vaks-ön, som betyder vårdkas-ön) ligger invid Pålsundet. Sigtuna utgjordes däremot av obefäst stadsbebyggelse vid Mälarens strand.^[10] Kastalen på Stadsholmen tillkom som ett värn mot härjande folk österifrån, kanske även mot danskar och norrmän.^[11] Varför Erikskrönikan nämner härjningen 1187 och dråpet på ärkebiskop Johannes och Stockholms grundande i ett svep beror enligt Sture Bolin på att författaren söker att ge en bakgrund till Stockholms tillkomst, för att få Birger jarls stadsgrundande att framstå som behövlig.^[12]

Händelsen gav inspiration till Aarno Karimo att beskriva en hel finsk vikingakultur. Under en resa i Sverige avbildade han ruiner i Sigtuna; fotografier av ruinerna reproducerades i Itä ja länsi (1924).^[13]

Nyckelstenen i Sigtuna

Nyckelstenen i Sigtuna är ett flyttblock vid Mälarens strand, cirka en halv mil från staden, och som är omnämnd i flera nedtecknade sägner kring härjningen 1187.

Referenser

1. Svensk uppslagsbok, 24. Malmö 1935
2. Finlands historia, 1. Red: Torsten Edgren & Lena Törnblom. Schildts: Esbo 1993
3. ^ [ ] Sten Tesch, Piraterna år 1187 knäckte inte Sigtuna Arkiverad 23 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine. ur Vikingars guld ur Mälarens djup, Sigtuna 1999, s. 50
4. Schück, Adolf (1953). Sigtunas förhärjning 1187, Fornvännen 1953.
5. ^ [ ] Dick Harrison, Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden. Ordfront: Stockholm 2006, s. 423f
6. Stäkets historia Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut
7. Finlands historia, 1. Red: Torsten Edgren & Lena Törnblom. Schildts: Esbo 1993
8. Stockholm grundlägges ur Erikskrönikan i Projekt Runeberg
9. Sven Ulric Palme, Stockholms krigshistoria. Prisma: Stockholm 1964, s. 20
10. Palme 1964, s. 14
11. Palme 1964, s. 21
12. Sture Bolin, "Till dateringen av Erikskrönikan", Historisk tidskrift 1927
13. Ainur Elmgren, Den allrakäraste fienden. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939. Sekel: Lund 2008, s. 64

Externa länkar

• Adolf Schück, "Sigtunas förhärjning 1187", Fornvännen 1953
• Wikisource har originalverk som rör Härjningen av Sigtuna 1187.
  Härjningen av Sigtuna 1187