Gunnar Harding är uppvuxen i Bromma som son till läkaren Gösta Harding. Harding debuterade som poet 1967 med Lokomotivet som frös fast och har huvudsakligen varit verksam som lyriker. Vid sidan av detta har han skrivit mängder av essäer och ett fåtal berättelser.
Han har dessutom varit verksam som redaktör, dels för Lyrikvännen åren 1971–1974, dels för Artes under 1990-talet. Han är ledamot i Samfundet De Nio (stol nummer 5) sedan 1993[3] och deltog som svenskexpert i bibelkommissionens arbete med översättningen av Gamla Testamentet 1981–1989.
Harding har haft stor betydelse som introduktör av utländsk modernism, framför allt fransk, amerikansk och brittisk lyrik. När han erhöll Elsa Thulin-priset för år 2013 löd juryns motivering: "För hans översättningspoetiska liv, som redan omspänner ett halvsekel. Det är ett samspel lika sirligt som svängigt mellan översättaren och poeten, forskaren och introduktören i en främst fransk-engelsk repertoar där Apollinaire, Byron, Cendrars och Donne bara bildar upptakten …"
Harding har också ett livligt intresse för jazz och läser gärna sin poesi med jazz som bakgrundsmusik.
1976 – Den vrålande parnassen, tillsammans med Bengt Jangfeldt (rysk avantgardepoesi)
1978 – O Paris – Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument, med bidrag av bland andra Apollinaire, Max Jacob, Pierre Reverdy och Jean Cocteau (FIB:s Lyrikklubb/Tiden)
