PROFILBARU.COM

George Lewis
	George Lewis
Född	13 juli 1900; New Orleans, USA
Död	31 december 1968 (68 år); New Orleans, USA
Medborgare i	USA
Sysselsättning	Klarinettist, saxofonist, dirigent, jazzmusiker, orkesterledare
	Redigera Wikidata

George Lewis, född Joseph Louis Francois Zenon 13 juli 1900 i New Orleans, död 31 december 1968, var en amerikansk jazzmusiker och klarinettist.

Biografi

George Lewis hette från början Joseph François Zeno men kallades tidigt George efter helgonet St George (Sankt Göran). Senare tog han sig efternamnet Lewis efter faderns förnamn Louis, men det var först 1944 som han legalt registrerades som George Lewis^[6]. (Enligt vissa källor hette han Louis Francis och andra namnvarianter ges också).

Lewis hade kreolsk bakgrund. Han föddes in i den blandkultur som vuxit fram i New Orleans sedan 1700-talet med influenser från Afrika, Frankrike och Spanien. Farmor var Choctaw-indian. Familjen bodde i närheten av ett enkelt dansställe, Hope Hall, och musiken fanns hela tiden närvarande under uppväxttiden.^[7]

Lewis var självlärd som musiker. Som barn spelade han först på en enkel bleckflöjt och i tioårsåldern fick han sin första klarinett. 1914 var han för första gången med i en orkester. Från 1919 och under hela 1920-talet spelade han med olika orkestrar och mindre band i New Orleans. En tid hade han ett eget band, New Orleans Stompers, där Henry "Red" Allen spelade trumpet.

När depressionen kom blev det svårt att få engagemang i staden. 1931 lämnade han därför New Orleans för att turnera runt Louisiana med Evan Thomas band, där även Bunk Johnson ingick. Under en spelning 1933 mördades Thomas på scenen med en rakkniv av en svartsjuk åhörare. Blodet sprutade på en vettskrämd Lewis.^[6]^[8]^[9]

Efter den händelsen upplöstes bandet. Klarinett hade blivit omodernt, "everyone was saxophone crazy then"^[10], men Lewis fortsatte med sin gamla Albert-klarinett, lagad med ståltråd och gummisnoddar^[9]. Han spelade nu ofta tillsammans med Alcide "Slow Drag" Pavageau (bas) och Lawrence Marrero (banjo) eller med Kid Howards band, men engagemangen räckte inte för att försörja honom och hans familj. Han arbetade därför en tid även som stuveriarbetare i hamnen i New Orleans^[11].

1942 kom genombrottet. Jazzentusiasten William Russell ville göra en skivinspelning med den då bortglömde trumpetaren Bunk Johnson. Man behövde en klarinettist och Johnson föreslog George Lewis, som han ju spelat med tidigare. Det blev såväl Johnsons som Lewis första egentliga skivor. Inspelningarna blev en stor framgång och öppnade vägen för dem båda till framträdanden runt om i USA. De spelade tillsammans i New York 1945 och 1946, men gick sedan skilda vägar (Bunk Johnson var omvittnat svår att samarbeta med^[8]).

Under 1950-talet var George Lewis och hans band ledande inom New Orleans-jazzen i USA. Man turnerade över hela landet och spelade in mängder av skivor. 1953 gjorde bandet en epokgörande spelning i The Trinity Episcopal Church i Oxford, Ohio. LP:n som spelades in, Jazz at Vespers, blev närmast kultförklarad^[12]. Det blev det första dokumenterade tillfället då ett sekulärt jazzband var en inordnad del i en gudstjänst i USA^[13]. Lewis skulle få många efterföljare, t.ex. Duke Ellington och i Sverige Putte Wickman.

Våren 1957 spelade Lewis som soloartist i England och 1959 återvände han till Europa, nu med sin egen orkester. Bandet bestod av George Lewis (klarinett), Avery "Kid" Howard (trumpet), Jim Robinson (trombon), Joe Robichaux (piano), Alcide "Slow Drag" Pavageau (bas) och Joe Watkins (trummor). Man besökte bland annat Danmark och Sverige. Efter turnén stannade Lewis kvar för att spela med danska Papa Bue's Viking Jazz Band i Danmark och Tyskland. Lewis återkom till Skandinavien flera gånger, sista spelningen i Sverige skedde 1965.^[6]

Lewis hade problem med hjärtat, men trots läkarvarningar slutade han aldrig att turnera. 1963, -64 och -65 gjorde han långa turnéer i Japan. Mot slutet av 1960-talet blev han allt mer sjuklig, men spelade in i det sista på Preservation Hall i New Orleans. Han avled den 31 december 1968.

Musiken

George Lewis menade att den musik han spelade på 1950-talet var av samma slag som den han hört i sin ungdom. Det viktigaste var melodin, den enkla, rena, sångbara melodin. Den hölls hela tiden levande någonstans i orkestern. Han avstod från all förkonstling och kommersialism.

Många har påpekat att George Lewis rent tekniskt inte var någon stor klarinettist och att hans klarinett ibland kunde låta ostämd. Styrkan var i stället den känsla och inlevelse han förmedlade. Exempel är hans egen komposition Burgundy Street blues och The old rugged cross. Den senare spelades också på hans begravning.

Citat

"For lovers of New Orleans jazz Lewis's music possessed a simple beauty that was otherworldly in its lack of artifice."^[10]
"... musik som i känsla, inlevelse och naiv innerlighet hör till jazzens yppersta, exempelvis Burgundy Street blues ... "^[14]
"Den mannens spel är riktigt. Han spelar vad han känner ... Det var vackert, helt enkelt vackert ... När han började blåsa på sin klarinett var det som hela lokalen fattade eld ... " (Ornette Coleman)^[15]

Människan

Citat

"... en altruistisk, ödmjuk, pyttespäd storhet med aristokratisk hållning"^[12]
"... denne späde man med sin klara blick och sitt hjärtevarma leende..."^[7]

Vidare läsning

George Lewis allt-i-allo (manager, reseledare och sjuksyster) Dorothy Tait gav 1963 ut den romantiserade^[12] biografin Call him George under pseudonymen Jay Allison Stuart. En uppdaterad version kom 1969 men då använde författaren pseudonymen Ann Fairbairn. Ingen av böckerna verkar finnas på något svenskt bibliotek. Det gör däremot Tom Bethells George Lewis.

Stuart, Jay Allison [pseud. för Dorothy Tait] (1963): Call him George. - London : The Jazz Book Club (kan fjärrlånas från bibliotek i Danmark). Statsbiblioteket 275716
Fairbairn, Ann [pseud. för Dorothy Tait] (1969): Call him George. - New York : Bantam Books (kan fjärrlånas från bibliotek i Storbritannien och Nederländerna). WorldCat 911845026
Bethell, Tom (1977): George Lewis : a jazzman from New Orleans. - Berkeley : Univ. of California Press. Boken bygger på en rad bandade intervjuer med Lewis. Libris 184643

Referenser

Noter

^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6v438sq, läs online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] Lewis, George (13 July 1900–31 December 1968), jazz clarinetist, American National Biography Online, 29 november 2017, 10.1093/ANB/9780198606697.ARTICLE.1802924, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: lewis-george, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ Eileen Southern, Biographical Dictionary of Afro-American and African Musicians, Greenwood Publishing Group, 1982.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] läs online, tulprimo.hosted.exlibrisgroup.com .^{[källa från Wikidata]}
^ [a b c] Bärnheim, Björn (1981). ”Porträttet: George Lewis”. Hifi & musik 1981 (11): sid. 32-33, 68.
^ [a b] Stenbeck, Lennart och Fremer, Björn (1959). ”George Lewis : New Orleansk jazzman i närbild”. Orkesterjournalen 1959 (mars).
^ [a b] Bissonnette, Big Bill (1992). The Jazz crusade. Bridgeport: Special Request. Libris 7110388
^ [a b] Harding, Gunnar (1991). Kreol. Stockholm: Gedin. Libris 7677247
^ [a b] Carr, Ian; Fairweather, Digby ; Priestley, Brian (2000). Jazz : the rough guide. London: The Rough Guide. Libris 8331184
^ Charters, Samuel (2008). A trumpet around the corner. Jackson: University Press of Mississippi. Libris 10954555
^ [a b c] Pålsson, Ola (2005). ”Guds klarinettist på jorden”. OJ : Orkesterjournalen 2005 (6): sid. 38.
^ Wågerman, Ingemar (2013). Jazz at Vespers. Hönö: Ingemar Wågerman. Libris 14181722
^ Stenbeck, Lennart (1969). ”George Lewis”. Orkesterjournalen 1969 (2): sid. 9.
^ Stenbeck, Lennart (1965). ”New Orleans idag: George Lewis”. Orkesterjournalen 1965 (juni): sid. 10-11.