PROFILBARU.COM

	Georg Lukács
	Georg Lukács år 1952.
Född	György Bernát Löwinger; 13 april 1885; Budapest, Österrike-Ungern
Död	4 juni 1971 (86 år); Budapest, Folkrepubliken Ungern
Region	Västerländsk filosofi
Skola	Nykantianism (tidigt); Västerländsk/humanistisk marxism (senare)
Intressen	Politisk filosofi, social teori, kulturteori, estetik
Idéer	Reifikation, klassmedvetenhet
Influenser	Immanuel Kant · Friedrich Hegel · Karl Marx · Friedrich Engels · Max Weber · Georg Simmel · Wilhelm Dilthey · Emil Lask · Georges Sorel · Vladimir Lenin · Rosa Luxemburg · Søren Kierkegaard
Influerat	Frankfurtskolan · Walter Benjamin · Lucien Goldmann · Imre Lakatos · Karl Polanyi · Guy Debord · Cornelius Castoriadis · Leszek Kołakowski · Karel Kosík · Fredric Jameson ·

Ej att förväxla med George Lucas.

Georg Lukács [ˈlukaːtʃ] (ungerska Lukács György), ursprungligen György Bernát Löwinger, född den 13 april 1885 i Budapest, död den 4 juni 1971 i Budapest, var en tysk-ungersk kommunistisk politiker, filosof, författare och kulturteoretiker. Han var en av grundarna av västerländsk marxism och bidrog till den marxistiska filosofin. Lukács utvecklade bland annat begreppet reifikation.^[1]

Biografi

Lukács föddes i en välbeställd judisk familj; då fadern adlades och erhöll titeln baron fick han det fullständiga namnet baron Georg Bernhard Lukács von Szegedin. Lukács rörde sig tidigt i intellektuella cirklar, och blev juris doktor vid universitetet i Kolozsvár (i dag Cluj-Napoca i Rumänien) år 1906 samt filosofie doktor vid Budapests universitet (i dag Eötvös Loránd-universitetet) år 1909. Han debuterade 1911 med essäsamlingen Die Seele und die Formen (Själen och formerna) som förkämpe för den klassicistiska nyorientering, som 1906 inletts av Paul Ernst, och gav därefter sina teorier systematisk stadga för dramat 1912 och romanen 1920. Senare kom Lukács författarskap främst att behandla sociala frågor, som i 1923 års Geschichte und Klassenbewusstsein (Historia och klassmedvetande).^[2]

Lukács, som ursprungligen var socialdemokrat, anslöt sig till Béla Kuns kommunister i samband med den ungerska revolutionen 1919 och blev först ställföreträdande folkkommissarie i regeringen och därefter folkkommissarie för utbildnings- och kulturfrågor i den revolutionära regeringen.^[3] ^[4]Efter kontrarevolutionens seger ett halvår senare flydde Lukács till Wien för att undkomma den vita terrorn och hamnade senare i Sovjetunionen. Lukács var kritisk mot den framväxande stalinismen, men med en låg profil^[5] lyckades han undkomma det sena 1930-talets utrensningar inom den kommunistiska rörelsen, medan många av hans gamla kamrater, inklusive Béla Kun, fängslades och avrättades.

Efter andra världskriget återvände Lukács till det av Röda armén intagna Ungern och var där delaktig i Folkrepubliken Ungerns etablerande och från 1945 var han ledamot av den Ungerska vetenskapsakademien. Under Ungernrevolten 1956 var Lukács kulturminister i Imre Nagys kortlivade antistalinistiska regering.^[6] Lukács argumenterade bland annat för en ombildning av det styrande Ungerska arbetarpartiet.

Efter att sovjetiska trupper slagit ned upproret fängslades Lukács och deporterades till Rumänien tillsammans med resten av medlemmarna i Nagys regering, men redan året därpå blev Lukács benådad och kunde återvända till Ungern. Han tog tillbaka sina ståndpunkter från 1956 och var därefter lojal med Ungerns socialistiska arbetarparti fram till sin död 1971, även om han intog en kritisk hållning till Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968. Lukács riktade även kritik mot filosofer som Jean-Paul Sartre och andra som kombinerade marxism med till exempel psykoanalys och strukturalism, då Lukács ansåg dessa riktningar vara inkompatibla med marxismen.

Under sin livstid producerade Lukács en stor mängd skrifter inom olika områden. Hans verk i filosofi och teori, främst Geschichte und Klassenbewusstsein (Historia och klassmedvetande) från 1923, har haft ett stort inflytande på bland annat den humanistiska riktningen inom marxismen och Frankfurtskolan. I detta banbrytande verk utvecklar Lukács bland annat tanken om reifikation. Just det verket av honom brändes även under bokbålen i Nazityskland 1933.

Bibliografi (urval)

1920 – Die Theorie des Romans
1923 – Geschichte und Klassenbewußtsein
1947 – Goethe und seine Zeit
1948 – Der junge Hegel: Über die Beziehungen von Dialektik und Ökonomie
1951 – Existentialismus oder Marxismus
1954 – Die Zerstörung der Vernunft

Svensk översättning

Tyskspråkig originalutgåva av *Historia och klassmedvetande*, 1923.

Goethes Faust; inledning och översättning av Karl-Gunnar Wall (Ljus, 1949)
Historia och klassmedvetande: Studier i marxistisk dialektik; förord av Gunnar Gunnarson, översättning av Tomas Gerholm (Cavefors, 1968)
Lenins tankevärld, översättning av Per-Olov Zennström (Zenit, 1970)
Solsjenitsyn, översättning av Ragnar Ahlstedt (Rabén & Sjögren, 1970)
Det gäller realismen: en 30-talsdebatt rekonstruerad av Lars Bjurman (tillsammans med Bertolt Brecht) (Cavefors, 1975)
Realismens seger: litteraturkritiska essäer, kommentarer, urval och översättning av Lars Bjurman (Arkiv, 1983)
Förnuftets banemän: från Nietzsche till Hitler, översättning Bernt Kennerström (Arkiv, 1985)

Källor

Noter

^ Nordin 2011, s. 217
^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 778
^ Berman 2002, s. 165.
^ Nordin, Svante (1998). Filosofernas krig. sid. 181
^ Lukács, György (1971). Historia och klassmedvetande: studier i marxistisk dialektik. Förord: Gunnar Gunnarson (2). A-Z förlag. sid. 11–12. ISBN 91-504-0184-X. OCLC 938225707. https://www.worldcat.org/oclc/938225707. Läst 19 november 2020
^ Kołakowski 2005, s. 997.

Tryckta källor

Berman, Marshall (2002). Marxistiska äventyr. Göteborg: Daidalos. ISBN 91-7173-139-3
Kołakowski, Leszek (2005) (på engelska). Main Currents of Marxism: The Founders, The Golden Age, The Breakdown. New York: W. W. Norton. ISBN 0-393-06054-3
Nordin, Svante (2011). Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900. Stockholm: Atlantis. ISBN 978-91-7353-480-2