Sveriges underhandlare var Carl Piper och Olof Hermelin. Freden hölls en tid hemlig, emedan August var beroende av Ryssland och till och med efter fredsslutet måste delta i ett angrepp på en i Polen stående svensk-polsk styrka under Marderfelt vid Kalisch den 19 oktober samma år. Men då August därefter i Warszawa lät sjunga Te Deum med anledning av svenskarnas nederlag och dessutom i hemlighet begärde hjälp i Berlin och Köpenhamn, offentliggjorde Karl XII fredsfördraget 16 november.
Efter Karl XII:s nederlag vid Poltava förklarade August 29 juli 1709, då han i Dresden förnyade förbundet med tsarPeter, freden i Altranstädt ogiltig under föregivande att hans ombud von Imhoff och Pfingsten överskridit sin fullmakt.[1]
^Jämför E. Carlson, Om Karl XII:s vistelse i Sachsen 1706–07 (1877), och J.R. Danielson, Zur geschichte der sächsischen politik 1706–1709 (Helsingfors 1878).