Ferraris agenter i USA, Luigi Chinetti i New York och John von Neumann i Hollywood lyckades övertyga Enzo Ferrari om att det fanns efterfrågan på en öppentävlingsbil på den amerikanska marknaden. Scaglietti tog därför fram en spyder-version av Tour de France-modellen, med en hjulbas på 260 cm. Bilen döptes till California Spyder, med tanke på den förväntade huvudmarknaden. Liksom coupén fanns Spydern i två utföranden: en landsvägsversion med stora delar av karossen i stål, förutom dörrar och luckor, och lite lyxigare inredning, samt en ren tävlingsbil, Competizione, med hela karossen i aluminium och rutor i plexiglas för att få ner vikten, vassare motor med andra kamaxlar, större ventiler och förgasare och all tung komfortutrustning och ljudisolering bortrensad från sittbrunnen. De flesta Competizione-modeller uppdaterades även med moderna skivbromsar. Scaglietti byggde två varianter av karossen: en med öppna strålkastare och en med strålkastarna täckta av plexiglaskåpor. Dessa bilar byggdes enligt kundens egna önskemål och specifikationen skiljer mellan varje exemplar. Landsvägsvagnar fick tävlingsmotor, Competizione-modeller fick mer ombonad inredning och så vidare. Ferrari byggde 40 st landsvägsvagnar och 9 st tävlingsbilar av dessa Series I-bilar.
250 GT California Spyder Series II
När Berlinettan uppdaterades med kortare chassi och standardmonterade skivbromsar på SWB-modellen 1959, infördes dessa modifieringar även på California Spydern. Karossen förblev oförändrad, bortsett från att den kortades för den nya hjulbasen på 240 cm. Dessa Series II-bilar byggdes liksom tidigare i ett lyxigare landsvägsutförande och som Competizione, men endast tre tävlingsbilar med aluminiumkaross tillverkades.
