Den läses (eg. sjunges) i synagogan, på fredagskvällen vid inledningen av sabbaten, samt av fadern i en judisk familj som välsignelse över hans barn.
Språkkommentar: Översättningen från hebreiska till svenska är problematisk med avseende på tempus. Verben ('välsigna', 'bevara', 'vända sitt ansikte') i den hebreiska texten rymmer i denna framställning dåtid, nutid och framtid i samma ord ('har välsignat/bevarat/vänt', 'välsignar nu', 'kommer att välsigna'), vilket med svenskans verb enbart går att uttrycka i ett av dessa tempus. Översättningen i 1917 års översättning använder här konjunktivformen som i långa stycken motsvarar den hebreiska textens intention.
Välsignelsen avslutas med ett av följande alternativ:
I Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.[2]
eller enbart
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen.
Det första alternativet (med Guds) var tidigare[i vilken skrift/upplaga?] vanligt inom Svenska kyrkan medan det andra alternativet (utan Guds) var vanligast inom frikyrkorna. Det andra alternativet har nu blivit allt vanligare även inom Svenska kyrkan. I psalmboken är det endast denna version som förekommer.
En del feministteologer säger Gud
i stället för Herren.
