Aristofanes tillbragte hela sitt liv i sin fädernestad: de yttre dragen av hans liv är för övrigt obekanta. Av hans verk framgår att han med livligaste intresse tog del i Atens upprörda politiska och kulturella liv under och efter det peloponnesiska kriget.[5]
Utan att förlora sin karaktär av burleskt karnevalsupptåg blev komedin för honom ett vapen i de konservativa idéernas tjänst. Med oöverträffad hänsynslöshet anfaller han dels den atenska demokratins krigs- och stormaktspolitik, dels de samhälls- och religionsupplösande idéer han tror sig spåra i samtidens litteratur och vetenskap.[5]
Aristofanes' art av diktning dog med honom. Den nyare "attiska komedin", som blivit förebild för den moderna dramatiken anknöt istället till Euripides' intrig- och karaktärsdrama. På senare tiders diktning har Aristofanes' starkt tidsbundna verk endast sporadiskt övat något inflytande.[5]
Författarskap
Sammanlagt skrev Aristofanes 40 komedier.[6] Av de elva titlar som bevarats har några blivit klassiker som spelas återkommande på teaterscener världen över. Hans första komedi skall ha uruppförts 427 f.Kr., medan den sista uppfördes så sent som 388 f.Kr. Pjäserna, som räknas till den attiska komedin, upplevs idag som frispråkiga och frodiga. Adjektivet aristofanisk som har avletts från diktarens namn betyder bitande, fyndig.
Aristofanes var aktiv motståndare till sofisterna. Aristofanes dramatik handlade mycket om företeelser i diktarens samtid. Den innehöll politiska kommentarer såväl som pikar mot andra diktare: politikern Kleon häcklades i Riddarna, i Molnen angreps Sokrates och även sofisterna, Grodorna var en satir över tragöden Euripides och hyllningar till Aischylos och Sofokles.
Ett av hans många kända ordspråk är ”den som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrd av idioter”.
