William Booth var ende son till byggmästaren Samuel Booth och dennes hustru Mary, som var judinna. 1842 gick fadern i konkurs och hade inte längre råd att betala sonens skolgång.
William fick istället gå i lära hos en pantlånare, som var unitarist.
15 år gammal genomgick han en personlig omvändelse, på väg hem från ett metodistmöte och blev snart verksam som lekmannapredikant i Nottinghams fattigkvarter, tillsammans med sin näre vän Will Sansom (som dog i tbc 1848).
Efter avslutad lärlingstid flyttade William 1849 till Walsworth, London där han fick jobb i en annan pantbank. På fritiden var han verksam som metodistpredikant men hans oortodoxa metoder väckte motstånd bland församlingsmedlemmarna. När Booth vägrade inställa ett planerat friluftsmöte i den närbelägna arbetarstadsdelen Kennington så uteslöts han ur den lokala metodistförsamlingen. Booth anslöt sig istället till reformisterna inom Methodist Reform Church.
Långfredagen den 10 april 1852 blev på flera sätt en märkesdag för Booth. Det var hans 23:e födelsedag men även dagen då han blev förälskad i sin blivande hustru Catherine Mumford och då han lämnade pantbanken för att bli reformmetodisternas pastor, först i Clapham och året därpå i Spalding. Snart kom det dock till en brytning även med reformmetodisterna och Booth anslöt sig istället till en tredje metodistkyrka, Nya Metodistsamfundet. Efter att ha genomgått teologiska studier vid deras privatskola i London prästvigdes han inom denna kyrka och efter ett års prövotid, som reseevangelist, fick Both lov att 1855 gifta sig med Catherine, som livet ut kom att vara en trogen medarbetare vid hans sida.
Han grundade Frälsningsarmén i Londons East End1865, före 1878 hette denna rörelse "Den kristna missionen för Öst-London". William Booth blev hedersdoktor vid Oxfords universitet samt "hedersborgare" (stadens högsta utmärkelse) i London 1905.
Booth ska ha även myntat flera kända citat, så som: "Varför ska djävulen ha all bra musik?" samt "Torka inte bort dem, de är medaljer för Kristus" när han blev bespottad av en folkmassa.
William Booth skrev bland annat boken I mörkaste England och vägen ut[7] (1890) i vilken han framlade sin sociala räddningsplan. Han har fått Boothsgatan i Gävle uppkallad efter sig.
