Vikare

Vikare Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Finland: Starkt hotad[2]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Rovdjur Carnivora
(orankad)	Sälar
Familj	Öronlösa sälar Phocidae
Släkte	Pusa
Art	Vikare P. hispida
Vetenskapligt namn
§ Pusa hispida
Auktor	Schreber, 1775
Utbredning
utbredningsområde
Synonymer
Phoca hispida Phoca variegata[3] Vikarsäl Ringsäl Snadd[4]
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Vikare (Pusa hispida), även kallad ringsäl, är en säl som förekommer cirkumpolärt, främst i Norra Ishavet där den är den största sälpopulationen. Två underarter lever permanent i sjöar med sötvatten. Vikaren är något mindre än knubbsälen.

Systematik och utbredning

Vikaren beskrevs taxonomiskt första gången 1775 av den tyska naturalisten Johann Christian Daniel von Schreber. Han beskrev den som Phoca hispida men studier visade på släktskap med sälarna i släktet Pusa varför den flyttades till detta släkte 1958.^[5] Dess svenska trivialnamn härledas från det geografiska begreppet vik, där en vikare alltså är ett djur som håller till i vikar.^[6]

Utöver Norra ishavet förekommer vikaren i angränsande havsområden som norra Atlanten, norra Stilla havet, Ochotska havet, Berings hav och Hudson Bay. Arten vistas främst i saltvatten men i Saimen, Ladoga och tidvis även i Nettilling Lake förekommer den även i sötvatten.^[1]

För vikaren utgör Östersjön, Saimen och Ladoga refugier från det stora sammanhängande levnadsområdet i Yoldiahavet, som existerade för cirka 10 000 år sedan.^[7][8]

Underarter

Vikaren delas idag upp i fem underarter:^[9]

• Atlantisk vikare (P. h. hispida) - förekommer i norra Atlanten och norra Ishavet. Individer av atlantisk vikare genomför ibland vandringar och kan då nå Sveriges västkust och har till och med observerats vid Portugals kust. I västra Atlanten förekommer den ibland kring Newfoundland, i Stilla havet söderut till Aleuterna.^[8]
• Östersjövikare (P. h. botnica) - förekommer i Östersjön.
• Saimenvikare (P. h. saimensis) - förekommer enbart i sjön Saimen i Finland
• Ladogasäl (P. h. ladogensis) - förekommer i sjön Ladoga i Ryssland
• P. h. ochotensis (Pallas, 1811), syn. P. h. gichigensis (J. A. Allen, 1902) - förekommer kring Kamtjatka, i Ochotska havet och söderut längs Japans kustlinje till 35:e nordliga breddgraden.^[10]

Utseende och läte

Vikarsälen är mellan 120 och 195 centimeter lång (genomsnitt 150 cm).^[11][12] Den kan väga upp till 100 kilogram, i sällsynta fall upp till 140 kilogram.^[13][14] Hannen är något större än honan. Sälen har grå päls med mörka fläckar som har en ljusare kant, ibland tydligt runda – därav namnet ringsäl –, men ibland är fläckarna knappt skönjbara.^[15]

Liksom andra sälar har arten en sländformig kropp. Däremot skiljer sig arten från andra öronlösa sälar genom tillväxt under hela livet.^[16] Det avrundade huvudet sitter på en kort hals och kännetecknas av framåtriktade ögonen samt en kort och bred nos.^[15]

Vikaren är för det mesta tyst men exempelvis ladogavikaren har märkbara läten.^[17]

Ekologi

En vikare slaktas.

Päls av vikarsäl.

Vikaren föredrar havsregioner och sjöar som en längre tid av året är täckt med is. Merparten lever mest ensamma och bildar sällan flockar men ladogasälen är ett utpräglat flockdjur.^[13][17] På vintern skrapar vikaren hål i istäcket med labbarna för att få luft. En individ har vanligen mellan fem och tio hål samtidigt.^[11] Huvudsakligen använder djuret befintliga hål och börjar inte själv att göra nya. Vikaren utgör förmodligen det viktigaste bytet för isbjörn.^[18] Födan består huvudsakligen av fisk som mäter upp till tjugo centimeter. Vanligtvis är djuret under vattenytan i mellan två och fem minuter, men vid fara kan vikaren stanna under ytan i mellan 30 och 45 minuter innan den behöver luft.^[19] Vid dykning kan den nå ett djup på upp till 90 meter.^[20]

Fortplantning

Honor skapar ett revir under vintern när de är dräktiga. Hela dräktigheten varar i elva månader, men embryot vilar cirka tre månader. Ibland gräver honan en grotta, i närheten av ett ishål, där hon föder sina cirka 60 centimeter långa ungar, som väger omkring 4,5 kilogram vid födseln.^[15] Ungen har vitaktig till ljusgrå päls som byts ut efter några veckor. Ungarna, som kallas kutar, diar honan under bara tre till sex veckor, då kuten väger cirka 20 kg. Kutarna lär sig tidigt att simma, vilket är nödvändigt på grund av det stora hotet från isbjörnar och fjällrävar, eller andra rovdjur, beroende på område. Honor kan para sig när de blivit tre–fyra år gamla, hannar något senare. Om en vikare lyckas undvika alla faror kan den bli 40 år gammal, men de flesta individerna blir mellan 20 och 25 år.^[13][17][21]

Status och hot

Den globala populationen av vikare är inte kategoriserad som hotad av IUCN utan bedöms som livskraftig (LC). Alla underarter kan dock påverkas starkt av klimatförändringar och en ny bedömning måste göras inom tio år.^[21] Vissa underarter är hotade också nu.

Atlantisk vikare

Den atlantiska vikaren är den ojämförligt största och mest spridda underarten av vikare. Då den delvis förekommer i svårt tillgängliga områden finns inga säkra data om beståndets storlek. Uppskattningar varierade mellan 6 och 7 miljoner (Stirling & Calvert 1979) och 2,5 miljoner (Miyazaki 2002) individer. De jagas för pälsen och tran men utgör ett mindre viktigt byte än sälarter som lever i flockar. Den atlantiska vikaren kategoriseras inte som hotad av IUCN, men eftersom miljöförändringar kan påverka populationen bör underarten hållas under uppsikt.^[21]

Östersjövikare

Under 1800-talet fanns det några hundratusen vikare i Östersjön och i början av 1900-talet drygt hundratusen individer.^[17] Genom jakt kom arten nästan att utrotas. Också efter införande av skyddsåtgärder minskade populationen, troligtvis på grund av miljögifter (polyklorerade bifenyler) som förorsakade fortplantningsstörningar. Nu finns det omkring 5 500 vikarsälar i havet. Beståndet ökar i Bottenviken där cirka 70 procent av alla Östersjövikare lever^[17], men i de södra delarna (Finska viken, Rigabukten och Skärgårdshavet) är stammen tämligen svag, delvis på grund av de milda vintrarna.^[22]

Jord- och skogsbruksministeriet i Finland beslutade i mitten av oktober 2010 om skyddsjakt på vikare i Bottenviken. Det var första gången på tjugotvå år som vikare skulle få skjutas. Sälarten var fortfarande rödlistad, men antalet hade ökat starkt sedan 1980-talet; populationen bedömdes öka med fem procent om året. Skyddsjakten berodde på att undersökningar med undervattenskameror hade visat att vissa vikare lärt sig ta fisk ur fällor och fiskeredskap. Det var dessa individer som skyddsjakten skulle inrikta sig på.^[23]

Underarten är upptagen på Röda listan i Sverige som nära hotad (NT).^[16]

Saimenvikare

Vikaren i Saimen ställdes 1955 under skydd. På grund av jakt och utsläpp av kvicksilver var underarten med bara 180 individer nästan utdöd. I dagens läge ökar beståndet med två procent per år. Kring sekelskiftet 2000 fanns omkring 250 vikare i sjön, vintern 2012^[24] 310 vikare. Det största hotet är fiskeredskap, och då främst nätfiske eftersom sälarna ofta fastnar i näten och drunknar. Denna underart har också haft svårt att reproducera sig eftersom isarna håller en för låg kvalitet i dess utbredningsområde.^[1]

Saimenvikaren klassas i Finland som starkt hotad (EN).^[25] Man strävar efter att populationen skulle öka till 400 individer 2025,^[24] men populationen har hotat minska också under senare tid.^[21] Detta anses vara det minsta bestånd som inte hotas av tillfälliga störningar, såsom olämplig väderlek.^[26]

Ladogavikare

I Ladoga består faran för vikaren i huvudsak av miljögifter. Många djur fastnar också i fiskenät och dör. Från och med 1980-talet är djuret fridlyst, men eftersom fiskare ser sälen som en konkurrent blir den ibland illegalt jagad. Kring sekelskiftet 2000 fanns omkring 5 000 vikare i sjön.

P. h. ochotensis

Under slutet av 1960-talet beräknades populationen med omkring 850 000 individer och 2002 uppskattades beståndet utan föregående undersökning med 800 000 till en miljon individer.^[1]

Bilder

• 
  Ung östersjövikare på stranden.
• 
  Kut.
• 
  Stjärtfena.

Referenser

Noter

1. ^ [ ] Lowry, L. 2016 Pusa hispida . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 15 augusti 2019.
2. Thomas Lilley (2000). ”Finsk rödlistning av vikare – Pusa hispida” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.47302. Läst 22 mars 2022. 
3. Vikare i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
4. Vegas Färd Kring Asien och Europa. Sid.156
5. ”Pusa hispida (Schreber, 1775)”. ITIS taxonomy. ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=622018. Läst 22 augusti 2011. 
6. Vikarsäl i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
7. Jensen, B. (2004) sid. 263
8. ^ [ ] Curry-Lindahl, K. (1988) sid. 333–334
9. Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Pusa hispida
10. Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Pusa hispida ochotensis
11. ^ [ ] Ulfstrand, S. (1997) sid. 227
12. Ringed Seal (Phoca hispida), Office of Protected Resources - NOAA Fisheries, läst 22 augusti 2011.
13. ^ [ ] Jensen, B. (2004) sid. 264
14. Ringed seal, BBC, Science & Nature
15. ^ [ ] Wandrey, R. (1997) sid. 240-241
16. ^ [ ] Tero Härkönen (2015). ”Pusa hispida Vikare”. Artdatabanken. https://artfakta.artdatabanken.se/taxon/100104. Läst 14 november 2018. 
17. ^ [ ] Ulfstrand, S. (1997) sid. 230–231
18. C. Michael Hogan (2008) Polar Bear: Ursus maritimus, globalTwitcher.com, ed. Nicklas Stromberg Arkiverad 8 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine.
19. Ulfstrand, S. (1997) sid. 229
20. Ronald M. Nowak, red (1999). ”Ringed seal” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 889−890. ISBN 0-8018-5789-9 
21. ^ [ ] Kovacs, K., Lowry, L. & Härkönen, T. 2012 Pusa hispida Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.1. <www.iucnredlist.org Arkiverad 27 juni 2014 hämtat från the Wayback Machine.>. Läst 28 augusti 2012.
22. H. E Markus Meier, Ralf Döscher & Antti Halkka (2004). ”Simulated Distributions of Baltic Sea-ice in Warming Climate and Consequences for the Winter Habitat of the Baltic Ringed Seal (abstract)”. AMBIO. http://www.bioone.org/doi/abs/10.1579/0044-7447-33.4.249. Läst 14 november 2018. 
23. 22 år sedan sist: Vikare får skjutas, Hufvudstadsbladet den 20 oktober 2010.
24. ^ [ ] Turun Sanomat 28.8.2012, s. 5
25. ”Finlands miljöcentral”. Arkiverad från originalet den 27 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070527170919/http://www.ymparisto.fi/default.asp?contentid=16418&lan=fi. Läst 2 februari 2009. 
26. Forststyrelsen: Antalet saimenvikare överskred 300 för första gången Arkiverad 8 september 2012 hämtat från the Wayback Machine. (2012-08-30)

Källor

• S. Ulfstrand & T. Ebenhard (redaktion), Djur i Sveriges natur – Däggdjur, Bertmarks förlag, 1997, ISBN 91-973632-5-1
• B. Jensen, Nordens däggdjur, andra upplaga 2004, Prisma förlag, ISBN 91-518-4432-X
• Kai Curry-Lindahl, Däggdjur, Groddjur & Kräldjur, Norstedts, 1988, ISBN 91-1-864142-3
• Wandrey, Rüdiger (1997) (på tyska). Wale und Robben der Welt. Kosmos Naturführer. Stuttgart: Franckh-Kosmos Verlag. ISBN 3-440-07047-6 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Vikare.
  Bilder & media