Utrikesnämnden är en permanent nämnd, utsedd av Sverigesriksdag, under H.M. Konungens ordförandeskap, som fungerar som ett samrådsorgan mellan riksdagen och regeringen gällande utrikespolitik. Regeringen är skyldig att hålla nämnden underrättad om betydande utrikespolitiska förhållanden och överlägga med den inför beslut av större vikt.[1] På så vis får oppositionen möjlighet att hålla sig informerad om och påverka utrikespolitiska beslut.[2]
Vänsterpartiet kom med i utrikesnämnden första gången 1994, efter Sovjetunionens kollaps, men hade tidigare varit uteslutet därifrån.[4]
Regeringen kallar nämnden till sammanträde ”så ofta som det behövs” eller när fyra av nämndens ledamöter begär överläggning i en fråga.[5] Sammanträdena sker bakom stängda dörrar. Statsministern bestämmer om annan än ledamot, suppleant, statsråd eller tjänsteman får närvara.[6] Alla som är knutna till nämnden ska ”visa varsamhet” med vad som framkommit.[7]
Statschefen, kung Carl XVI Gustaf, är nämndens ordförande. Har han förhinder träder statsministern in som ordförande.[5]
Om riket är i krig kan utrikesnämndens ledamöter, om möjligt efter samråd med statsministern, besluta att krigsdelegationen ska träda i riksdagens ställe. Hindras nämndens ledamöter av krigsförhållandena att sammanträda, fattas beslutet av regeringen.[8] Att det är nämndens ledamöter som fattar beslutet innebär att statschefen inte deltar i beslutet.[9]
Utrikesnämnden som institution har kritiserats för att vara onödigt hemlighetsfull och omständlig. Även kungens roll som ordförande har kritiserats.[10] Sveriges dåvarande utrikesministerCarl Bildt har dock hävdat att nämnden ger ”stabilitet och tyngd åt hanteringen av utrikes- och säkerhetspolitiken”.[11]
