Vifast, Folkad, kuÞar läto resa stenen efter sin fader Holmfast (och efter sin broder) Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare, (ristade).[3]
Stenens övriga ristningar. Till vänster vänstra smalsidan övre del (ovanför scenen med Tors fiskafänge), i mitten framsidan, till höger högra smalsidans ristning
Stenen
Stenen återfanns av hembygdsforskaren K A Karlinder 1918. Den var då överkalkad och inmurad i stenfoten till ett gravkapell i Altuna kyrka. Karlinder såg till att stenen frilades och placerade den på sin nuvarande plats utanför kyrkan. Materialet är granit.
Trots den dramatiska inskriptionen och vackra ristningen på framsidan är stenen mest känd för sin tydliga bild av Tors fiskafänge. Tor har betat med huvudet från en av jätten Hymers oxar, och Midgårdsormen har tagit betet. Kampen är så hård att Tors fötter gått rakt igenom båtens botten, en detalj som för övrigt överensstämmer med Snorre Sturlassons skildring i Eddan. Hymer (som inte syns på ristningen) kommer strax att kapa reven med Midgårdsormen - och Tor - undkommer oskadd.
Det finns även några fristående bilder på stenen, bland annat av en ryttare och en rovfågel.[6]
”
Det är helt uppenbart att det föreställer en rovfågel som slår ett byte. Om rovfågeln varit dresserad kan dock inte sägas. Något säkert belägg för jaktformens förekomst utgör inte detta runstensmotiv.
^Källström, Magnus Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholm. Acta Universitatis Stock holmiensis. Stockholm Studies in Scandinavian Philology. New Series 43.
^Stille, Per Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland. En studie i attribuering. Uppsala. Runrön 13, 1999.
