PROFILBARU.COM

Operor av Richard Wagner

Den tidiga perioden

Die Hochzeit (1832) (ofullbordad)
Die Feen (1832)
Das Liebesverbot (1835–36)
Rienzi (1842)

Mellanperioden

Den sena perioden

Tristan och Isolde (1859)
Mästersångarna i Nürnberg (1868)
Nibelungens ring
- Rhenguldet (1854)
- Valkyrian (1856)
- Siegfried (1871)
- Ragnarök (1874)
Parsifal (1882)

v • r

Tristan och Isolde är en tysk opera (musikdrama) i tre akter med musik och text av Richard Wagner. Librettot bygger på berättelsen om Tristan och Isolde, en medeltida keltisk saga, som bland annat var grunden till Gottfried von Strassburgs berömda versroman Tristan från ca 1210, vilken i Simrocks översättning från 1855 inspirerade Wagner. Operans effektiva längd är drygt fyra timmar, eller fem timmar med pauser. Sångstämmorna hanteras som musikinstrument till skillnad från samtida opera. Isoldes och Tristans partier kräver dramatiska och mycket uthålliga röster samt stark psykisk och fysisk kondition hos sångarna och flera sångare betraktar därför rollerna som röstdödare. Kirsten Flagstad och Birgit Nilsson tillhör de mest uppskattade i rollen som Isolde. Vid konserter framförs ofta Förspelet tillsammans med slutscenen Isoldes kärleksdöd (med eller utan sopran). Musiken i verket betraktas som höjdpunkten i den senromantiska tyska musiken, på grund av sin avancerade och originella harmonik och kromatik som, tillsammans med mästerlig symfonisk användning av orkestern, flyttade fram musikens gränser och blev förebild för flera senare kompositörer.

Historia

1854 inspirerades Wagner av sin kärlek till Mathilde von Wesendonck och sitt intresse för Arthur Schopenhauers verk (särskilt då Die Welt als Wille und Vorstellung) att börja arbetet på Tristan och Isolde. Hans sånger till Mathilde Wesendoncks dikter (Wesendonck-Lieder) kan betraktas som en förstudie till Tristan och Isolde, då de lånar meloditemata och harmoniken till denna. Vid denna tid skrev han på Nibelungens ring och hade planer på Parsifal, men sedan han 1857 flyttat in i den bostad i Zürich som paret Wesendonck hade låtit inreda åt honom, avbröt han arbetet på Siegfried och koncentrerade sig helt på Tristan och Isolde. Sommaren 1858 avslutade han första akten men måste lämna Zürich sedan hans hustru Minna hade öppnat ett av hans brev till Mathilde. Han installerade sig först i Venedig och skrev andra akten, men då Sachsens polis satte stopp för hans vistelse i där flyttade han till Luzern, där han lade sista handen vid verket den 6 augusti 1859. 1860 inledde Wagner förhandlingar med hovoperan i Wien om uruppförandet, men tenoren som skulle sjunga Tristan blev sjuk och efter hela 77 repetitioner gav man upp - verket ansågs ospelbart och projektet ställdes på framtiden. Verket hade urpremiär vid Münchens Hovteater den 10 juni 1865 under ledning av den legendariske dirigenten Hans von Bülow.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 11 februari 1909^[1] i regi av Wilhelm Peterson-Berger och den iscensattes åter med premiär den 29 december 1966, samt den 13 mars 2004.^[2]

År 2005 spelades verket in med Covent Gardens orkester, Antonio Pappano som dirigent och med Plácido Domingo och Nina Stemme i huvudrollerna. Inspelningen benämns allmänt som "den sista studioinspelningen av en komplett opera" och sägs ha kostat omkring 100 miljoner kronor.

Mathilde Wesendonck

Eftersom jag nu i livet aldrig har åtnjutit den verkliga kärlekslyckan, så vill jag ändå skapa ett monument över denna den skönaste av alla drömmar, i vilken denna kärlek från början till slutet en gång skall kunna mätta sin hunger,

skrev Wagner 1864 till Liszt. Mathilde Wesendonck (1828–1902) var gift med Wagners hyresvärd, köpmannen Otto Wesendonck. Kärleksförhållandet (platoniskt eller verkligt) återspeglas även i Wagners konstnärliga skapande. Av Mathildes litterära verk tonsatte han Fünf Gedichte, och förbindelsen påverkade även arbetet med Tristan och Isolde. Wagners Wesendonck-Lieder, som de vanligen kallas, är musikaliskt nära besläktade med Tristan. Kompositionsskisserna till första akten, som blev klar i slutet av 1857, inledde Wagner med en hyllningsdikt till Mathilde. Affären ledde till sist till en skandal. Wagner flydde 1858 till Venedig där han i Palazzo Venadrim vid Canal Grande instrumenterade operan.

En opera med inre och yttre handling

Då formen avviker från en traditionell opera, valde Wagner att kalla verket en handling i tre akter ("eine Handlung in drei Aufzügen"). Med begreppet handling kan Wagner i operan, som är mycket fattig på yttre skeenden, endast mena den inre handlingen. Verkligheten i vilken den yttre handlingen utspelas - den värld av bestämda plikter, av moralisk vandel och heder, i vilken Kurwenal, Marke och Melot "lever och är" - är för Tristan och Isolde blott skenbar. För dem är själens inre rum "den sanna världen". Här blir dagen till en drömsfär, men natten till sanningens sköte.

De yttre handlingsmomenten, det egentliga skeendet saknar historisk färg och inskränker sig till scen- eller aktsluten. Isoldes inbjudan till Tristan, som denne låter Kurwenal avvisa (akt I, scen 2), den plötsliga ankomsten till Cornwall (akt I, slutet), Tristans självmordsförsök och hans tvekamp med Melot (akt II, slutet), Isoldes ankomst, tätt följd av Tristans, samt Melots och Kurwenals död (akt III, sista scenen). De här enkla tilldragelserna äger rum på ett objektivt tidsplan: deras förlopp sker i verklig tid.

Till det subjektiva tidsplanet hör såväl Isoldes dialog med Brangäne som Tristans och Isoldes möte ombord på skeppet och deras förening genom kärleksdrycken (akt I), duetten i kärleksnatten och Markes monolog (akt II, mitten), Tristans "inre" monolog och febersyner samt Isoldes kärleksdöd (akt III, början respektive slutet). Subjektiv tid betyder en uttänjning av ögonblicket. Det sker genom en labyrint av själsliga tilldragelser och psykiska reflexioner till följd av huvudpersonernas - Tristans, Isoldes och Markes - ständiga åberopande av det förflutna. Därigenom griper det förgångna in i samtiden och minnena lamslår dem. Förmågan att handla ersätts av dödslängtan. Hela det här psykiska nätverket sätts i rörelse av musiken, vars medium är den "allvetande" orkestern.

Tristanackordet

Operan börjar med oändliga vågor av stegring (violonceller, svagt, unisont). Central är en uppåtriktad smäktande gest (som en snyftning), som mynnar ut i ett ackord för träblåsarna. Det här ackordet har gått in i musikhistorien som "Tristanackordet". Den skenbara upplösningen av dissonansen innebär visserligen för ögonblicket en vilopunkt, men helheten förblir ändå öppen och drar till sig ny spänning med magnetisk kraft (en längtan som aldrig stillas). Efter otaliga upprepningar och varianter, får ackordföljden sin upplösning först i "handlingens" sista ögonblick, efter "Isoldes kärleksdöd".

Tristanackordet

Kromatik (stigande eller fallande halvtonssteg) hade redan Monteverdi, Bach och Mozart använt som ett medel för att höja den emotionella temperaturen. Den hade alltid avtecknat sig mot bakgrunden av en klar tonalitet, som den motverkade mycket kortvarigt, men i och med Wagner användes den så fritt och i så många lager på en gång att den löste upp tonalitetskänslan eller till och med bröt ned den totalt. Detta skulle få vittgående konsekvenser och i Tristan ledde det till en känsla av osäkerhet, för så snart lyssnaren tycker sig höra hur musiken går i en viss riktning, går den samtidigt åt motsatt håll. Det förekommer exempel på liknande processer i Nibelungens ring, men där går de långsammare framåt och mindre rastlöst. Tristans alldeles unika melodik förstärker intrycket av rastlöshet: känslan av lidelsefull trånad som genomsyrar hela operan är delvis ett resultat av de kromatiska dissonanserna och deras krav på upplösning - musiken tycks hela tiden sträva framåt, ibland uppåt. Wagner använder samma grepp i flera instrument samtidigt, inte enbart för effektens skull utan även för att skapa en känsla av harmoniskt gungfly. Detta gäller främst operans andra akt, i stort sett en enda oavbruten kärleksscen som spänner över ett väldigt känsloregister, från den mildaste ömhet till den våldsammaste lidelse.

Personer

Tristan (tenor)
Isolde (sopran)
Konung Marke (bas)
Kurwenal, Tristans trotjänare (baryton)
Melot, Tristans vän (tenor)
Brangäne, Isoldes tjänarinna (mezzosopran)
En herde (tenor)
En styrman (baryton)
En ung sjömans röst (tenor)
Skeppsfolk, riddare och väpnare (kör)

Handlingen

Operan utspelas ombord på Tristans skepp, i Cornwall och i Bretagne under den tidiga medeltiden.

Akt I

Den irländska kungadottern Isolde hemförs som brud till den gamle kung Marke av Cornwall. Hon känner sig förödmjukad över att behöva gifta sig med en vasallkonung, och då en sjöman uppe i masten sjunger en visa som hon uppfattar som ett hån mot henne ("Westwärts schweift der Blick"), far hon upp ("Erwache mir wieder, kühne Gewalt") och ber sin kammarjungfru Brangäne genast kalla dit Tristan ("Befehlen liess' dem Eigenholde").

Brangäne beger sig genast till Tristan, men denne skyller på att han inte har tid. Hans följeslagare Kurwenal hånar Isolde och påminner om hur det var, då den irländske hövdingen Morold kom till Cornwall för att kräva skatt och hur Tristan då dödade honom ("Herr Morold zog zu Meere her"). Den enda skatt Irland fick var Morolds huvud. Bitter och upprörd berättar Isolde till slut för sin kammarjungfru varför denna resa är en sådan skam för henne: för länge sedan drev en båt med en sårad hövding in till den irländska kusten, och Isolde skötte om denne, tills han återvann sin hälsa. Han kallade sig Tantris, men hon förstod snart, att han var Tristan, den hövding som dödat hennes trolovade Morold ("von einem Kahn, der klein und arm").

Hon vill stöta en dolk i honom, men då hon såg in i den sårades ögon, förmådde hon inte utföra handlingen ("Er sah' mir in die Augen"). Och nu för samme man henne som brud till en gammal vasallkonung. Brangäne försöker lugna sin härskarinna. När hövdingen är så ståtlig som Tristan, hur skall då inte konungen vara. Och skulle han inte älska henne; hon har ju med sig moderns trolldryck, som hon skall ge honom! I sin sorg ber Isolde Brangäne att hämta trolldrycken, inte den som skapar kärlek, utan dödsdrycken!

Från däcket hörs sjömännens rop. Kurwenal träder in och ber kvinnorna bereda sig på landstigningen ("Auf auf! Ihr Frauen!"). Isolde ger honom beskedet att hon gärna såg att hövdingen bad henne om förlåtelse för det onda han tillfogat henne innan hon går i land. Därefter beordrar hon Brangäne att blanda till dödsdrycken och vänder sig om för att hälsa Tristan som kommer ned från däcket. Tristan vill ge Isolde sitt svärd för att hon skall kunna döda honom som hämnd för att han blev Morolds baneman, men hon vill att de istället skall dricka och på det sätter besegla sin vänskap. Tristan lyfter bägaren till munnen ("Wohl kenn' ich Irland's Königin"), men innan han tömt den rycker Isolde till sig den och sväljer de sista dropparna. I stället för att dö omfamnar de varandra och talar till varandra med kärleksfyllda ord ("Tristan!" "Isolde!"). "Vilken dryck var detta?" frågar Isolde sin kammarjungfru. Brangäne svarar bestört: "Kärleksdrycken."

Akt II

En ljus sommarnatt står Isolde och Brangäne ute på slottsterrassen. Kammarjungfrun håller en tänd fackla i handen. Den är ett tecken till Tristan. När den släcks kan han komma. I fjärran hörs hornsignaler från konungens jaktsällskap ("Nicht Hörnerschall tönt so hold"). Brangäne varnar Isolde och menar att jaktsällskapet denna kväll begivit sig ut för att jaga något annat än djur. Tristans vän Melot har för att smickra konungen åtagit sig att spionera på Isolde, och nu har han med säkerhet givit konungen en vink om det nattliga mötet ("Ein Einz'ger war's, ich achtet' es wohl"). Isolde svarar att kärlekens gud avgör människornas öde, och otålig rycker hon till sig facklan och slänger bort den. Så ber hon Brangäne gå upp i slottstornet för att hålla vakt.

Tristan har sett signalen och kommer uppför slottstrappan. Så följer en scen i vilken de förklarar varandra sin kärlek. De sjunger om den underbara natten, då de får vara tillsammans, och om den grymma dagen som skiljer dem åt ("O sink' hernieder, Nacht der Liebe"). Från vakttornet hörs Brangänes varnande rop ("Einsam wachend in der Nacht"), men Isolde och Tristan vet att om de dör tillsammans kan sedan ingenting skilja dem år. Deras hymn blir alltmer lidelsefull, tills ett skri hörs från vakttornet och Kurwenal störtar in med draget svärd. Han uppmanar Tristan att försvara sig, ty konung Marke och hela hans jaktsällskap befinner sig utanför slottet.

Konung Marke är mer bedrövad än upprörd, då han ser att Melot har haft rätt i sina beskyllningar. Vem kan han nu lita på, när till och med Tristan har svikit honom? ("Mir - dies? Dies, Tristan - mir?") Tristan svarar att han är beredd att gå i döden och att Isolde följer honom vart han än beger sig. Då han böjer sig ned för att kyssa henne störtar Melot mot honom och drar sitt svärd med rop efter hämnd. Tristan vill först försvara sig men sänker sedan sina armar och sårad av Melots svärd faller han till marken.

Akt III

Den sårade Tristan ligger medvetslös under en gammal lind utanför sitt slott Kareol i Bretagne. Den trofaste Kurwenal har fört honom hit och sköter väl om honom. En vallpojke spelar en sorgmodig melodi på sin pipa. Så snart han ser ett skepp på havet, skall han enligt överenskommelse spela en munter melodi, ty då är det Isolde som kommer. Tristan vaknar till medvetande och frågar var han befinner sig ("Die alte Weise - was weckt sie mich?"). Kurwenal svarar att han är hemma i sitt eget slott och att Isolde snart skall vara hos honom. Kurwenal har sänt bud efter henne. Tristan är tacksam mot sin vän för detta ("Wo ich erwacht' weilt ich nicht") men nyheten är alltför överväldigande för honom, och han får ett nytt feberanfall. I sina feberfantasier återkallar han minnet av händelserna på skeppet och han tycker att vallpojkens melodi är samma som spelades när han fick nyheten om sina föräldrars död. Han förbannar den ödesdigra drycken och faller åter i djup vanmakt ("verflucht sei, furchtbarer Trank!").

Då hörs äntligen glada toner från vallpojkens instrument. Ett skepp har lagt till vid stranden, och Isolde stiger i land. Tristan som hört Kurwenals utrop får återigen ett nytt anfall. Han reser sig och river upp sina sår ("Hahei! Mein Blut, lustig nun fliesse!"). Blodet skall flyta som en hälsning till Isolde. Endast hon kan hela hans sår. Han vacklar ned mot stranden, men faller ihop och dör med Isoldes namn på sina läppar. Hon försöker få honom till medvetande men förgäves och medvetslös sjunker hon ned vid hans sida.

Ett annat skepp har lagt till vid stranden. Det är konung Marke och hans män som har anlänt. Bretagnarna tror att de blir anfallna och försvarar sig tappert. Konung Marke försöker förgäves stoppa striden. Kurwenal kämpar ned Melot ("Tod und Hölle! Alles zur Hand!"), men blir själv dödligt sårad och dör vid sin herres sida. Fylld av sorg berättar konung Marke att han av Brangäne fått förklaringen till Tristans förräderi. Han har nu kommit för att förena Tristan och Isolde - och nu är Tristan död ("Tot denn alles!"). Men Isolde hör honom inte. Hon stirrar oavlåtligt på sin käre Tristan. Hon tycker att han öppnar sina ögon och med ett leende talar till henne. Så faller hon ned död vid sin älskades bröst. Utan Tristan kan hon inte leva. ("Mild und leise wie er lächelt").

Kuriosa

En av Birgit Nilssons största rollprestationer var just som Isolde. 1959 gjorde hon sin Metropolitandebut i Tristan och Isolde och föreställningen hade av tidningarna fått utmärkelsen The Best Show on Broadway. Vid den tredje föreställningen insjuknade både tenoren och reservtenoren. Problemet löstes av operachefen Rudolf Bing. Ingen av tenorerna kunde genomföra hela operan, så de fick sjunga en akt var. Ramón Vinay sjöng akt I, Karl Liebl akt II, och Alberto da Costa (Bing hade enligt Nilssons memoarer "sparat den mulligaste till sist, för att fru Nilsson skall få något mjukt att sjunka ned på, efter Kärleksdöden") sjöng akt III. Nilsson tillägger att det sista var ju förutseende eftersom da Costa endast kunde akt III! ^[3]

Tenoren Jon Vickers sjöng Tristan under många år. Under en föreställning, förevigat i en piratinspelning, stördes Vickers så av hostningar från en i publiken att han irriterat skrek "Shut up with your damn coughing!" ("Håll tyst med ditt jävla hostande!"). Händelsen inträffade i början av akt III då endast Kurwenal och herden sjunger, medan Tristan ligger till synes medvetslös. ^[4]

I von Strassburgs versroman återfinns den versrad som sedan har omvandlats till citatet "Vända kappan efter vinden":

Man sol den manten kêren

als ie die winde sint gewant

Raden syftar på den äldre, löst hängande kappan utan ärmar, som vanligen bars endast på den vänstra axeln, men som i blåsväder kunde flyttas över, så att vinden inte blåste in i kappan.

Vid premiären 10 juni 1865 var varken Mathilde Wesendonck eller Wagners fru Minna närvarande. Mathilde ville inte se sitt privatliv gestaltat i musikdramatik, medan Minna angav sjukdom som skäl. I salongen satt dock dirigenten Hans von Bülows hustru Cosima (dotter till Franz Liszt). Hon hade sedan i juni 1864 haft ett förhållande med Wagner och den 10 april 1865 födde hon en dotter som döptes till Isolde. Wagner var fadern men von Bülow erkände barnet som sitt.

Bibliografi

Källor

John Deathridge/Martin Geck/Egon Voss, Wagner Werk-Verzeichnis. Verzeichnis der musikalischen Werke Richard Wagners und ihrer Quellen, Mainz (Schott) 1986.
Richard Wagner: Tristan und Isolde, first edition of the full score, Mainz (Schott) 1865.
Richard Wagner: Tristan und Isolde, facsimile of the autograph score, München (Dreimasken Verlag) 1923.
Richard Wagner: Tristan und Isolde, WWV 90, critical edition, ed. Isolde Vetter, 3 voll., Mainz (Schott) 1990-1994.
Richard Wagner: Tristan und Isolde, WWV 90, critical edition, documents, ed. Egon Voss & Gabriele E. Mayer, Mainz (Schott) 2009.
Richard Wagner: Tristan und Isolde,facsimile of the autograph score, Kassel (Bärenreiter) 2013.

Svensk källor

Tristan och Isolde = Tristan und Isolde. Operans textböcker, 0282-0420 ; 9 ([Ny uppl.]). Stockholm: Operan. 1976. Libris 479186
Tristan och Isolde : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. 2008. Libris 10795532. ISBN 978-91-633-2345-4
Féerna : Den flygande holländaren : Tristan och Isolde. Stockholm: Sveriges radio. 1987. Libris 7409634. ISBN 91-522-1669-1

Svensk sekundärlitteratur

Suneson, Carl, Richard Wagner och den Indiska Tankevärlden, Stockholm (Almqvist & Wiksell International) 1985, »Acta Universitatis Stockholmiensis«, »Stockholm Oriental Studies«, vol. 13.
Anders Jarlert, Richard Wagner: Werk und Wirkungen / His Works and Their Impact. A Symposium 2013, (Konferenser Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Bd. 86), Stockholm (Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien) 2014.
Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293
Gammond, Peter (1982). Opera-handbok. Göteborg: Wezäta. sid. 151-152. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8
Musiklexikon : musik i ord och bild : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer ([Ny, aktualiserad, utg.]). Göteborg: Kulturhistoriska förl. 1982. Libris 367546
Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 3. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [421]-442. Libris 420182
Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6
Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X
Aronsson, Katarina (2004). ”Opera för besatta”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2003/04:17,: sid. 10-14. Libris 9971265
Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. [97]-104. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1
Rabe, Julius (1943). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 3. Stockholm: Radiotjänst. sid. [145]-174. Libris 1804542
Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. sid. 110-[117]. Libris 8222029

Internationell sekundärlitteratur

Carolyn Abbate: Unsung Voices: Opera and Musical Narrative in the Nineteenth Century, Princeton (Princeton University Press) 1991.
Carolyn Abbate: Die ewige Rückkehr von »Tristan«, in: Annegret Fauser/Manuela Schwartz (edd.), Von Wagner zum Wagnérisme. Musik ─ Literatur ─ Kunst ─ Politik, Leipzig (Leipziger Universitätsverlag) 1999, pp. 293-313.
Theodor W. Adorno: Versuch über Wagner, »Gesammelte Schriften«, vol. 13, Frankfurt (Suhrkamp) 1971; English translation: In Search of Wagner, trad. Rodney Livingstone, Manchester (NLB) 1981.
Anna Bahr-Mildenburg: Darstellung der Werke Richard Wagners aus dem Geiste der Dichtung und Musik. »Tristan und Isolde«. Vollständige Regiebearbeitung sämtlicher Partien mit Notenbeispielen, Leipzig/Wien (Musikwissenschaftlicher Verlag) 1936.
Ulrich Bartels: Analytisch-entstehungsgeschichtliche Studien zu Wagners »Tristan und Isolde« anhand der Kompositionsskizze des zweiten und dritten Aktes, Köln (Studio) 1995.
Dieter Borchmeyer: Das Theater Richard Wagners. Idee ─ Dichtung ─ Wirkung, Stuttgart (Reclam) 1982.
Eric Chafe: The Tragic and the Ecstatic: The Musical Revolution of Wagner's »Tristan und Isolde«, Oxford/New York (Oxford University Press) 2005, ISBN 978-0-19-517647-6.
Carl Dahlhaus: Wagners Konzeption des musikalischen Dramas, Regensburg (Bosse) 1971, 2. edición: München/Kassel (dtv/Bärenreiter) 1990.
Klaus Ebbeke: Richard Wagners »Kunst des Übergangs«. Zur zweiten Szene des zweiten Aktes von »Tristan und Isolde«, insbesondere zu den Takten 634-1116, in: Josef Kuckertz/Helga de la Motte-Haber/Christian Martin Schmidt/Wilhelm Seidel (edd), Neue Musik und Tradition. Festschrift Rudolf Stephan zum 65. Geburtstag, Laaber (Laaber) 1990, pp. 259-270.
Irmtraud Flechsig: Beziehungen zwischen textlicher und musikalischer Struktur in Richard Wagners »Tristan und Isolde«, in: Carl Dahlhaus (ed.), Das Drama Richard Wagners als musikalisches Kunstwerk, Regensburg (Bosse) 1970, pp. 239-257.
Wolfgang Frühwald: Romantische Sehnsucht und Liebestod in Richard Wagners »Tristan und Isolde«, in: Wolfgang Böhme (ed.), Liebe und Erlösung. Über Richard Wagner, Karlsruhe 1983 (= "Herrenalber Texte", vol. 48).
Arthur Groos: Appropriation in Wagner's »Tristan« libretto, in: Arthur Groos/Roger Parker (ed.): Reading Opera, Princeton (Princeton University Press) 1988, pp. 12-33.
Arthur Groos (ed.): Richard Wagner, »Tristan und Isolde«, Cambridge University Press, Cambridge 2011.
Adriana Guarnieri Corazzol: Tristano, mio Tristano. Gli scrittori italiani e il caso Wagner, Bologna (Il Mulino) 1988.
Serge Gut: Tristan et Isolde, Fayard, Paris 2014, ISBN 978-2-213-68113-9.
Brigitte Heldt: Richard Wagner, »Tristan und Isolde«. Das Werk und seine Inszenierung, Laaber-Verlag, Laaber 1994.
William Kinderman: Das »Geheimnis der Form« in Wagers »Tristan und Isolde«, in: Archiv für Musikwissenschaft 40/1983, pp. 174-188.
Klaus Kropfinger: Wagner und Beethoven: Studien zur Beethoven-Rezeption Richard Wagners, Regensburg (Bosse) 1974.
Ernst Kurth: Romantische Harmonik und ihre Krise in Wagners »Tristan«, Berlin (Max Hesse) 1923, Reprint: Hildesheim (Olms) 1968.
Kii-Ming Lo, »Im Dunkel du, im Lichte ich!« ─ Jean-Pierre Ponnelles Bayreuther Inszenierung von »Tristan und Isolde«, in: Naomi Matsumoto et al. (ed.), The Staging of Verdi & Wagner Operas, Turnhout (Brepols) 2015, pp. 307-321.
Kii-Ming Lo/Jürgen Maehder: Ai zhi si ─ Wagner's »Tristan und Isolde« [= Liebestod ─ »Tristan und Isolde« de Richard Wagner], Gao Tan Publishing Co., Taipei 2014, ISBN 978-986-6620-50-8.
Jürgen Maehder, A Mantle of Sound for the Night ─ Timbre in Wagner's »Tristan und Isolde«, in: Arthur Groos (Hrsg.), Richard Wagner, »Tristan und Isolde«, Cambridge (Cambridge University Press) 2011, pp. 95-119 & 180-185.
Jürgen Maehder: Wagner-Forschung versus Verdi-Forschung ─ Anmerkungen zum unterschiedlichen Entwicklungsstand zweier musikwissenschaftlicher Teildisziplinen, in: Arnold Jacobshagen (ed.), Verdi und Wagner, Kulturen der Oper , Wien/Köln (Böhlau) 2014, pp. 263–291, ISBN 978-3-412-22249-9.
Jürgen Maehder: The Intellectual Challenge of Staging Wagner: Staging Practice at Bayreuth Festival from Wieland Wagner to Patrice Chéreau, in: Marco Brighenti/Marco Targa (ed.), Mettere in scena Wagner. Opera e regia fra Ottocento e contemporaneità, Lucca (LIM) 2019, pp. 151–174.
Claus-Steffen Mahnkopf (ed.): Richard Wagner, Konstrukteur der Moderne. Klett-Cotta, Stuttgart 1999, ISBN 3-608-91979-1.
Bryan Magee: The Tristan Chord: Wagner and Philosophy, New York (Metropolitan Books) 2001, ISBN 978-0-8050-6788-0.
Volker Mertens: Richard Wagner und das Mittelalter, in: Ulrich Müller/Ursula Müller (ed.), Richard Wagner und sein Mittelalter, Anif/Salzburg (Müller-Speiser) 1989, pp. 9–84.
Ulrich Müller/Ursula Müller (edd.): Richard Wagner und sein Mittelalter, Anif/Salzburg (Müller-Speiser) 1989.
Ulrich Müller/Oswald Panagl: Ring und Graal. Texte, Kommentare und Interpretationen zu Richard Wagners »Der Ring des Nibelungen«, »Tristan und Isolde«, »Die Meistersinger von Nürnberg« und »Parsifal«, Würzburg (Königshausen & Neumann) 2002.
Ulrich Müller: The Modern Reception of Gottfried's Tristan and the Medieval Legend of Tristan and Isolde, in: Will Hasty (ed.), A Companion to Gottfried von Straßburg's »Tristan«, Rochester/NY (Camden House) 2003, 2. edición: 2010, pp. 285–306.
Jean-Jacques Nattiez: Wagner androgyne, Paris (Bourgois) 1990; traducción en inglés (Stewart Spencer): Princeton (Princeton University Press) 1993.
Jean-Jacques Nattiez, Analyses et interprétations de la musique. La mélodie du berger dans le »Tristan et Isolde« de Wagner, Paris (Vrin) 2013, ISBN 978-2-7116-2512-3.
Peter Petersen: Isolde und Tristan. Zur musikalischen Identität der Hauptfiguren in Richard Wagners „Handlung“ Tristan und Isolde, Königshausen & Neumann, Würzburg 2019, ISBN 978-3-8260-6796-9.
Heinrich Poos: Die »Tristan«-Hieroglyphe. Ein allegoretischer Versuch, in: Heinz-Klaus Metzger/Rainer Riehn (edd.), Richard Wagners »Tristan und Isolde«, München (text + kritik) 1987, pp. 46-103.
Horst Scharschuch: Gesamtanalyse der Harmonik von Richard Wagners Musikdrama »Tristan und Isolde«. Unter spezieller Berücksichtigung der Sequenztechnik des Tristanstils, Regensburg (Bosse) 1963.
Manfred Hermann Schmid: Musik als Abbild. Studien zum Werk von Weber, Schumann und Wagner, Tutzing (Schneider) 1981.
Sebastian Urmoneit: »Tristan und Isolde« ─ Eros und Thanatos. Zur »dichterischen Deutung« der Harmonik von Richard Wagners 'Handlung' »Tristan und Isolde«, Sinzig (Studio) 2005.
Hans Rudolf Vaget: »Ohne Rat in fremdes Land?«: »Tristan und Isolde« in Amerika: Seidl, Mahler, Toscanini, in: Wagnerspectrum 1/2005, pp. 164–185.
Egon Voss: »Wagner und kein Ende«. Betrachtungen und Studien, Zürich/Mainz (Atlantis) 1996.
Peter Wapnewski: Der traurige Gott. Richard Wagner in seinen Helden, München (C. H. Beck) 1978.
Peter Wapnewski: Richard Wagner. Die Szene und ihr Meister, München (C. H. Beck) 1978.
Peter Wapnewski: Tristan der Held Richard Wagners, Berlin (Quadriga) 1981.
Peter Wapnewski: Liebestod und Götternot. Zum »Tristan« und zum »Ring des Nibelungen«, Berlin (Corso/Siedler) 1988.
Asuka Yamazaki: Das deutsche Nationalbewusstsein des 19. Jahrhunderts und Richard Wagners „Tristan und Isolde“. Königshausen & Neumann, Würzburg 2013, ISBN 978-3-8260-5344-3 (Dissertation Universität Kyoto 2012).
Elliott Zuckerman: The first hundred years of Wagner's Tristan, New York/London (Columbia University Press) 1964.

Inspelningar (urval)

Tristan und Isolde. Waltraud Meier, Siegfried Jerusalem, Matthias Hölle, Orchester der Bayreuther Festspiele, Daniel Barenboim, dirigent. DG DVD 073 4439. 2 DVD.^[5]
Tristan und Isolde. Placido Domingo, Nina Stemme, Rene Pape, Olaf Bär, Ian Bostridge, Rolando Villazon, Mihoko Fujimura. Royal Opera House Covent Garden Orchestra. Antonio Pappano, dirigent. EMI 9 6686402. 3 CD.^[5]

Referenser

Noter

^ Kungliga Operan hyrdes åren 1908-1910 av teatermannen Albert Ranft, som emellertid förlorade stora pengar på det projektet trots att repertoaren var ambitiös med bland annat Sverigepremiären av Tristan och Isolde. Men publiken var kallsinnig den gången. Ranft lär i biljettluckan ha sagt: "Trist va'n och I sålde för litet!".Wallin, Gunnar (1961). Teaterhumor. Thalias tjänare berättar roliga upplevelser från scen och salong.. Malmö: Bernces. sid. 22
^ Kungliga teatern : repertoar 1773–1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704
^ Nilsson, Birgit (1995). La Nilsson. Stockholm: Fischer & Co. sid. 134. ISBN 91 7054 756 4
^ ”Operahuset”. SR. sid. ca 42:30 minuter in i programmet. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4946. Läst Lyssnat 2016-05-29.
^ [a b] The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3