När mästaren James J. Jeffries 1905 obesegrad drog sig tillbaka öppnades vägen till tungviktstiteln för Burns. Den 23 februari 1906 mötte han Marvin Hart, som i ett möte med Jack Root 7 månader tidigare hade tagit den vakanta VM-titeln. Efter 20 ronder stod Burns som segrare på poäng.[2] Kanadensaren blev genast en osedvanligt aktiv mästare och hann med att försvara sin titel hela 11 gånger på två år. Efter att ha satt sin titel på spel fyra gånger i USA drog han som den förste internationelle mästaren ut på turné och åkte världen över för att boxas mot den som kunde erbjuda bra motstånd - och bra pengar.[3]
Den färgade boxaren Jack Johnson följde Burns i spåren och genom tidningarna hånade han mästaren för att han inte vågade möta honom och ge en färgad man en första chans på VM-titeln. Till sist sa Burns "ja" till en match, men detta först sedan han blivit lovad 30.000 dollar i ersättning av australiske promotorn Hugh D. McIntosh. Matchen gick sålunda av stapeln i Sydney, Australien 26 december 1906. I 14e ronden, då Johnson satt in en attack och överöst mästaren med slag, tog den lokala polisen över. Man stängde av den filmkamera som förevigade eventet[4] och klev in i ringen och stoppade matchen och mästaren Burns från mera stryk.[3] En leende Johnson hade haft kommandot från första början och den betydligt kortare och lättare Burns hade inte förmågan att störa utmanaren det minsta. Johnson blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren.[5]
Burns fortsatte att boxas och hann bli både australisk, kanadensisk och brittisk samväldesmästare på de blott sex ytterligare matcher han gick innan han 1920 slutgiltigt lade handskarna på hyllan.[2]
Burns är den genom tiderna kortaste världsmästaren i tungvikt med sina 170 cm. Han är också en av de lättaste, vägandes 76–83 kg.[6]
