Algots var ett av de företag som försvann under krisåren.
Textilkrisen eller tekokrisen i Sverige var en strukturomvandling i de svenska textil- och konfektionsbranscherna som började på 1950-talet, och fortsatte tills en stor del av textilproduktionen hade avvecklats. Krisen var som mest akut från sent 1960-tal till sent 1970-tal och ledde sammantaget till att omkring 70 000 arbetstillfällen gick förlorade.
Krisens förlopp
Företagsnedläggningarna började inom ylleindustrin, men spred sig snabbt till övriga textilområden samt även till konfektionsbranschen. Den så kallade partsutredningen för den svenska textilindustrin ansåg i ett uttalande bland annat att radikala rationaliseringsåtgärder, investeringar i moderna maskiner, ett effektivt kapacitetsutnyttjande samt specialisering vore tänkbara åtgärder med vilka krisen skulle kunna hejdas.[källa behövs] Dessa råd och vissa statliga hjälpåtgärder hade långsiktigt begränsad verkan och krisen fortlöpte.
Krisens orsaker
Textilkrisens orsaker var flera, däribland det höga kostnadsläget i landet, den liberala handelspolitiken, den hårda utländska konkurrensen, kreditregleringar samt höga skatter. Den så kallade solidariska lönepolitiken vid denna tid hade även som uttryckligt mål att låta lågproduktiva branscher slås ut till förmån för mer högproduktiva. Detta innebar att textilkrisen möttes av relativt begränsade politiska åtgärder. Långsiktigt var processen sannolikt oundviklig, men möjligen bidrog den ekonomiska politiken till att många av nedläggningarna koncentrerades till en period under 1970-talet då konjunkturläget var svagt och det saknades möjlighet för den friställda arbetskraften att övergå till mer högproduktiva branscher inom privat sektor.
Textilkrisen berodde bland annat på att de stora länderna i Asien och andra länder utvecklade egna textilfabriker, som med låga lönekostnader framgångsrikt konkurrerade med de europeiska industrierna.
Låga svenska skyddstullar gjorde marknaden attraktiv för bland annat billiga utländska överskotts- och dumpingvaror. Svensk textilproduktion mötte däremot ofta högre tullskydd vid export till andra länder. Till detta kom tal i Sverige om nödvändigheten att låta utvecklingsländerna få avsättning för sina råvaror och industriprodukter i den rika delen av världen. En betydande överproduktion av textilvaror rådde dessutom i Europa.
Sverige hade vidare ett högt kostnadsläge. Under en treårsperiod i början av 1970-talet ökade till exempel löne- och andra kostnader i branschen med 30–50 procent[källa behövs], vilket för många företag innebar dödsstöten.
En annan orsak till krisen som vägde tungt var de små svenska fabrikationsserierna. Landets ringa folkmängd i förening med dess relativt blygsamma vävnadsexport ledde till små serier av en och samma vara. Värdefull produktionskapacitet gick därigenom förlorad, till följd av täta omställningar i tillverkningen till en annan varusort. Den allt hårdare konkurrensen i konfektionsbranschen medförde att dess inköpare av tyger ofta krävde ensamrätt för ett visst mönster eller för en viss varusort. Detta ledde till att längden på tygfabrikanternas fabrikationsserier ytterligare förkortades.
Från 1950-talet började också svenskarna att lägga ned en allt mindre andel av nettoinkomsten på kläder och istället öka sina utgifter för bostad eller bil.[1] De absoluta utgifterna steg dock, eftersom detta var en period med relativt snabb reallöneutveckling.
Konsekvenser
Textilkrisen drabbade särskilt äldre anställda, som hade svårt att hitta nytt arbete. Även konkursdrabbade företagare som hade sin förmögenhet placerad i det egna företaget drabbades. En omställning som denna, som pågick i årtionden, skördade vidare offer i form av psykisk ohälsa. Att år efter år arbeta i en mördande och till synes hopplös konkurrens och vara utsatt för långvarig stress knäckte många medarbetare och företagare.
Krisen ledde även till en kapitalförstöring. Delvis moderna textil- och konfektionsmaskiner fick vid företagsnedläggningar säljas ut till vrakpriser åt in- och utländska uppköpare. Många nedläggningshotade företag hade därjämte stora osålda lager av färdigvaror, vilka ibland i panik avyttrades till starkt nedsatta priser. Sådana utförsäljningar pågick under alla krisåren och utgjorde en ond cirkel som skapade stor oro och osäkerhet på marknaden.
^År 1914 användes 10-11 procent av nettoinkomsten till kläder. Denna siffra steg till 12 procent under 1930-talet och cirka 15 procent under 1946-1950. Därefter sjönk andelen till cirka 8 procent år 1970.
Vidare läsning
Daun, Johannes (2022). När man sydde kläder på fabrik : svensk konfektionsindustri cirka 1900-1980. Göteborg: Daidalos.
Ericson, Anders (1979). Stagnation, kris och utveckling: strategier och utvecklingsförlopp i svenska teko-företag = [Stagnation, crisis and development] : [strategies and development processes in Swedish textile and clothing firms]. Företagsekonomisk forskning och utbildning, 99-0160252-1 ([Ny utg.], 1. uppl.). Malmö: LiberLäromedel. Libris7272088. ISBN 91-40-55095-8
Ericson, Anders; Norbäck Lars Erik, Westerlund Bo (1984). Teko-företagens och Sjuhäradsbygdens struktur, beroenden och utvecklingsmöjligheter. Vänersborg: Länsstyr. i Älvsborgs län. Libris452201
Andersson Sten, red (1986). Textilen som försvann: en studie av strukturomvandlingen, arbetarrörelsen och det nya Norrköpings framväxt. Norrköping: Kommunen. Libris642907
Nyhetsartiklar
Expressen, augusti(TT)1956 "Nyborgs i Norrköping (450 man) det senaste offret för textilkrisen."
Skånska Dagbladet 22/8 1956. "Textilkrisen skärps. Under 1950-talet har antalet textilarbetare minskat med 10.000"
SDS 3/1 1968 "Känt modeföretag i Malmö skakas av ekonomisk kris. Ett av landets ledande konfektionsbolag - Fougstedts i Malmö - har inställt betalningarna, 200 anställda"
SDS 6/3 2002 "Yllefabriken i Marieholm läggs ner" (*Marieholms Yllefabriks AB, landets sista yllefabrik för beklädnadsväv stänger portarna. Grundades 1898)
Strategi Solo vs Squad di Free Fire: Cara Menang Mudah!
