Tadeusz Bór-Komorowski föddes i Lemberg som då tillhörde Österrike-Ungern. Under första världskriget var han officer i den österrikiska armén. Efter Polens självständighet blev han officer i den polska armén, i kavalleriet och deltog i sovjetisk-polska kriget 1918-1920 där han sårades i slaget vid Komorowo 1920. Senare blev han befälhavare för 12:e ulanregementet. Han deltog i den polska ryttargruppen vid Olympiska spelen 1924.[6]
Vid utbrottet av andra världskriget bildade Bór-Komorowski som kommendant för kavalleriskolan i Grudziądz en kavalleribrigad, som opererade i området Wisła-Västra Bug. Efter ett misslyckat evakueringsförsök till Ungern gick Bór-Komorowski under jorden och organiserade i Kraków den polska underjordiska armén.[6]
Han använde kodnamnet general Bór för att inte avslöja sin identitet. Tadeusz Bór-Komorowski utsågs 1943 till befälhavare för den polska hemmaarmén (Armia Krajowa).
När Röda armén närmade sig Warszawa sommaren 1944 önskade den polska exilregeringen att staden skulle befrias av polska trupper hellre än sovjetiska. General Bór-Komorowski beordrades att förbereda ett uppror. Den 1 augusti 1944 ledde han upproret i Warszawa mot den tyska ockupationsmakten. De sovjetiska trupperna stod kvar på östra sidan av Wisła utan att ingripa. Efter två månaders aggressivt motstånd tvingades polackerna att kapitulera inför de tyska styrkorna, ledda av SS-generalen Erich von dem Bach-Zelewski. Bór-Komorowski tillbringade resten av kriget i tysk fångenskap.
