Strejkbryteri är arbete som pågår trots regelrätt strejk eller arbetsblockad. Kring år 1900 var strejkbryteri ett återkommande inslag i de dåvarande konflikterna mellan fackföreningar och arbetsgivare, och möttes ofta av bråk och våldsamheter från de strejkande, innan förhandlingsavtal slöts och strejkvakter infördes. Nedsättande ord för strejkbrytare är t ex guling och svartfot.
Strejkbryteri har främst från arbetarrörelsen betraktats som ett allvarligt problem, då det minskar effekten av en strejk. Dock gäller strejken endast för medlemmar. I Sverige har i regel även icke-medlemmarna deltagit i strejker trots att de inte kan räkna med strejkunderstöd från fackföreningen.
Efter sprängningen av skeppet Amalthea i Malmö hamn 1908 upphörde rekryteringen av utländska strejkbrytare till Sverige och under 1930-talet avtog strejkbryteriet successivt och upphörde i praktiken helt vid decenniets slut eftersom det inte var förenligt med andan i Saltsjöbadsavtalet som skrevs under 1938.[3]
Inom den svenska arbetarrörelsen förutsatte man länge att strejkbrytare hade ideologiska skäl, snarare än kortsiktigt privatekonomiska. Det antas till exempel att de ökända strejkbrytarna i Ådalen 1931 var "rikemanssöner från Stockholm".[4]
Sedan Åkarpslagen avskaffades 1938 saknas det i Sverige arbetsrättslig lagstiftning som berör strejkbryteri.
