PROFILBARU.COM

	Stenhumla
	Stenhumla som samlar nektar
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Leddjur; Arthropoda
Understam	Sexfotingar; Hexapoda
Klass	Insekter; Insecta
Ordning	Steklar; Hymenoptera
Underordning	Midjesteklar; Apocrita
(orankad)	Gaddsteklar; Aculeata
Överfamilj	Bin; Apoidea
Familj	Långtungebin; Apidae
Släkte	Humlor; Bombus
Undersläkte	Melanobombus
Art	Stenhumla; Bombus lapidarius
Vetenskapligt namn
	§ Bombus lapidarius
Auktor	(Linnaeus, 1758)
	Hane
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Stenhumla (Bombus lapidarius) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).

Utbredning

Humlan är vanlig i hela Europa^[2].

Arten finns i hela Sverige^[3] med undantag för ren skog eller fjällnära terräng.^[4]

Den är även vanlig i Finland från sydkusten och Åland norrut. Koncentrationen är i södra och mellersta delarna av landet, men fynd har gjorts ända upp till Lappland^[5].

Beskrivning

Stenhumlan är en medelstor humla; drottningen blir 18 till 20 millimeter lång, arbetaren 14 till 17 millimeter och hanen 15 till 18 millimeter^[6]. Humlan är svart med röd bakkroppsspets. Hanen har dessutom en smal gul halskrage och gul nos. En viktig skiljekaraktär mot liknande arter är att pollensamlingshåren är helt svarta utan rödtonade spetsar. Drottningen är betydligt större än både arbetarna och hanarna. Arbetarna är proportionellt mycket mindre och har mindre variation i storleken jämfört med förhållandet hos många andra humlearter.^[7]^[8]

Ekologi

Boet inrättas ofta i övergivna fågelbon^[8] eller sorkbon under jord. Den kan också bygga bo under stenar, i murar, under eller i hus; i isoleringsmaterial i väggar eller på vindar.^[6] Stenhumlan bildar stora samhällen med 100 till 400 individer.^[9].

Arten förekommer i många olika biotoper som odlad mark, strandnära områden, bland växtlighet vid vägkanter, trädgårdar, villabebyggelse och i städer.^[10]^[4] Stenhumlan är en förhållandevis korttungad art. Den kan flyga relativt långt för att skaffa näring, upp till 1,5 km.^[9] Favoritväxter är vitklöver, harklöver, monke, fruktträd, maskros, fibblor, olika ärtväxter, plister, lejongapsväxter, kransblommiga växter, tistlar och väddklint.^[10] Arten sparar inte bara honung utan även pollen i boet. Drottningarna är viktiga pollinerare av fruktträd.^[11] ^[12]

De övervintrade drottningarna kommer fram i mars, arbetarna från april, medan könsdjuren (ungdrottningar och hanar) flyger mellan juli och tidigt i oktober.^[13]

Hanarna är så kallade patrullerare, som flyger på 1 till 2 meters höjd längs en bestämd bana, upptill 100 m lång, där de avsätter feromoner på höga objekt som vass och rapsplantor för att locka till sig parningsvilliga ungdrottningar. Flera hanar kan ofta flyga efter varandra längs samma bana.^[12]

Snylthumla

Arten parasiteras av stensnylthumlan, som tar över boet för att föda upp sin egen avkomma.^[10]

Hotstatus

Arten är klassificerad som livskraftig i både Sverige och Finland.^[5]^[3]

Bildgalleri

Referenser

^ [a b] ”Melanobombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/ml.html. Läst 12 januari 2015.
^ ”"Steinhummel" · Bombus lapidarius” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 30 april 2017.
^ [a b] ”Stenhumla Bombus lapidarius”. Artdatabanken. 2020. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/bombus-lapidarius-103282. Läst 15 februari 2021.
^ [a b] Björn Cederberg; Bo Mossberg (illustrationer) (2020). Humlor i Sverige. Bonnier Fakta. sid. 134–135. ISBN 9789178871018
^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Stenhumla Bombus lapidarius”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204767. Läst 17 mars 2024.
^ [a b] ”Steinhummel - Bombus lapidarius” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 8 november 2012.
^ Mossberg, Bo och Cederberg, Björn (2012). Humlor i Sverige. Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-170-9
^ [a b] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 88-89. ISBN 978-91-7139-776-8
^ [a b] Goulson, Dave (2010) (på engelska). Bumblebees: behaviour, ecology, and conservation. Oxford: Oxford University Press. sid. 177. ISBN 978-0-19-955307-5
^ [a b c] ”Stenhumla Bombus lapidarius”. Faktablad. Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet. http://www.artdata.slu.se/Humlor/las-lapidarius.htm. Läst 17 mars 2024.
^ Mossberg, Bo och Cederberg, Björn (2012). Humlor i Sverige
^ [a b] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. sid. 363-364. ISBN 0-00-717451-9
^ M Edwards. ”Bombus lapidarius (Linnaeus,1758)” (på engelska). Bees Wasps & Ants Recording Society. http://www.bwars.com/bee/apidae/bombus-lapidarius. Läst 30 april 2017.