Landet var till största delen bergigt, och Thüringerwald täckte nästan hälften av hela området, men det genomskars av fruktbara dalar, av vilka Werradalen var den längsta och mest betydande. Huvudfloder var Werra, Saale, Steinach, Itz och Milz. Skogarna var av stort omfång och möjliggjorde en betydande träexport. Huvudnäringar var, utom skogshushållning, boskapsskötsel och bergsbruk samt livlig industri. Jordbruket lämnade tillräckligt med säd för landets behov.
Samfärdseln befordrades av 299 km normalspåriga och 51 km smalspåriga järnvägar. Invånarantalet uppgick 1910 till 278 357 persomer (113 inv/km2), varav 5 233 katoliker, 1 137 judar, resten evangeliska och 610 andra kristna.[1]
Elisabethenburg-palatset, hertigdömets residens sedan 1682.
Författningen var konstitutionell-monarkisk med ärftlig tronföljd. I spetsen för förvaltningen stod ett statsministerium i Meiningen, delat på 5 avdelningar. Till lantdagen sändes, enligt vallagen av 24 april 1873, 24 för 6 år genom direkta val utsedda ombud, av vilka 4 utsågs av de stora jordägarna, 4 av de högst beskattade och 16 av hertigdömets övriga röstberättigade manliga invånare. För rösträtt och valbarhet fordrades att ha fyllt 25 år. Valperioden var 6 år. Lantdagen sammanträdde vart tredje år.
Enligt budgeten för åren 1912-14 steg de årliga statsinkomsterna till 10 546 330 mark och statsutgifterna till 8 916 800 mark.[1] Statsskulden uppgick vid slutet av 1913 till 5 511 159 mark.[1] Sachsen-Meiningen, som 8 oktober 1866 inträdde i Nordtyska förbundet, sände 2 representanter till tyska riksdagen och hade en röst i förbundsrådet. Tillsammans med Sachsen-Koburg-Gotha bildade dess trupper ett infanteriregemente, hörande till 38:e tyska divisionen och 11:e armékåren. Matrikularbidraget uppgick för finansåret 1914-15 till 234 500 mark.
Mellan 1807 och 1813 var man med i Rhenförbundet och mellan 1815 och 1866 i tyska förbundet. 1833 blev landet, genom att det utgjorde en av medlemmarna i de thüringska staternas tull- och handelsförbund, medlem i tyska tullföreningen[9] Hertigdömet antog 1829 en egen författning.[3]
När det tyska kriget bröt ut i juni 1866 ställde sig Sachsen-Meiningen och Reuss av äldre linjen på Österrikes sida. Detta sågs av Preussen som en krigsförklaring och besatte därför länderna i juli respektive augusti. Det var bara med stora svårigheter som man undgick att av Bismarck styckas upp mellan Preussen och de i Thüringen med Preussen allierade staterna. Den preussiske ministerpresidenten tvingade dock Bernhard II att abdikera till förmån för hans preussiskvänliga son, Georg II.[10] Efter långvariga förhandlingar om villkoren för abdikationen så lämnade Bernhard slutligen över tronen till sonen den 20 september.[11] Den 8 oktober slöts ett fredsfördrag som även möjliggjorde ett inträde i det nordtyska förbundet.[12] Fördraget innebar att man fick avträda byn Abtlöbnitz bei Camburg men man slapp vidare krigsskadestånd.
Westphal, Siegrid (2005). Ernst II. und die Erbfolgestreitigkeiten in Hause Sachsen Gotha. I: Greiling, Werner; Klinger, Andreas & Köhler, Christoph (Hrsg.). Ernst II. von Sachsen-Gotha-Altenburg. Ein Herrscher im Zeitalter der Aufklärung (s. 85-100). Böhlau
.png)
.svg)
_%E2%80%94_2009_uploaded_2011-09-24.jpg)
