"O Fortuna" i Carmina Burana-manuskriptet i Bayerns statsbibliotek (Clm 4660, f. 1r). Poemet fyller de sista sex raderna på sidan, och marginalanteckningen nere till höger.
"O Fortuna" är ett medeltida goliardisktpoem på latin skrivet någon gång under det tidiga 1200-talet, som ingår i den samling sånger som nu kallas Carmina Burana och förvaras på Bayerische Staatsbibliothek i München. Det är en klagosång över ödet och dess gudinna Fortuna, som personifierade lyckan i romersk mytologi. Texten uttrycker en känsla av att ödet är oberäkneligt och kastar människor mellan lycka och elände, makt och fattigdom. Fortuna framställs som en oförutsägbar kraft som påverkar människors liv och öde. Sången tar upp den mänskliga erfarenheten av de omvälvande krafterna i världen och den ständiga cykeln av framgång och förlust, lycka och olycka, som människor möter i sina liv.
Poemet är framför allt känt för att Carl Orff valde att använda det för ett dramatiskt parti i sin musikaliska tolkning av Carmina Burana.
Poemet
Nedan följer poemet i sitt latinska original samt den tolkning som gjordes av Albert Ulrik Bååth1906 under titeln Ånger:[1]
O Fortuna
velut luna
statu variabilis,
semper crescis
aut decrescis;
vita detestabilis
nunc obdurat
et tunc curat
ludo mentis aciem,
egestatem,
potestatem
dissolvit ut glaciem.
Sors immanis
et inanis,
rota tu volubilis,
status malus,
vana salus
semper dissolubilis,
obumbrata
et velata
michi quoque niteris;
nunc per ludum
dorsum nudum
fero tui sceleris.
Sors salutis
et virtutis
mihi nunc contraria,
est affectus
et defectus
semper in angaria.
Hac in hora
sine mora
corde pulsum tangite;
quod per sortem
sternit fortem,
mecum omnes plangite!
Lif, du vilda
snart förspillda
falska fröjder ger du blott
Hän de rinna,
de försvinna,
dela skära liljors lott.
Jordetingen
skänka ingen
vinst, som varar, sann och god;
ned de sänka
djupt de dränka
själarna i afgrunds flod.
Ondt vi följa,
ondt vi dölja
här på jord, hvar i sin stad.
Må vi hasta
att det kasta
bort, som eken fäller blad.
Lifvets dagar,
mänskors lagar --
allt är blott förgänglighet.
Allting kroppsligt
dör likt skuggan,
som af intet kroppsligt vet.
Må vi döda
jämt de snöda
köttsens lustars yra här,
att bland goda,
bland utvalda
himlen oss sin fröjd beskär,
att dess sällhet
vi må smaka
uti evighetens sfär.
Referenser
^Bååth, A. U. (1906). Vagantsånger, från latinet tolkade. Göteborg: Wald. Zachrissons Förlag. sid. 111-112. Libris1259525
