Karta över samiskans utbredning. Lulesamiskan är område nummer 4. Det mörkare gula på kartan markerar de kommuner där samiskan har officiellt språklig status.
Lulesamiska (inhemskt namn: julevsámegiella) är ett finsk-ugriskt, samiskt språk. Den är ett centralsamiskt (västsamiskt) språk och har utbredning i delar av svenska landskapet Lappland och i angränsande delar av Norge.[5] Sammanlagt talar mellan 1000 och 2000 personer språket, varav majoriteten finns i Sverige. Språket anses vara hotat.[6]
Beskrivning
Lulesamiska är, liksom nordsamiska, en centralsamisk dialekt (språk). Med viss träning kan talarna av de två språken förstå varandra någorlunda bra.[7]
Språkforskaren K.B. Wiklund menade vid 1900-talets början att lulesamiskan inom Jokkmokk och södra Gällivare var den renaste formen av samiska, i den bemärkelsen att den hade ett litet inslag av nyare inblandning av andra språk. Söder därom innehöll samiskan ett stort antal relativt nya svenska lånord, norr därom finska lånord. I den södra delen av det lulesamiska området fanns då fortfarande samer som endast kunde göra sig förstådda på detta språk, medan de flesta samer annars var mer eller mindre tvåspråkiga.[8]
Utbredning
Lulesamiskan talas i delar av Sverige och Norge. I Sverige talas den i Lule lappmark, det vill säga Jokkmokks och Gällivare kommuner, i Norge i kommunerna Tysfjord, Sørfold och Hamarøy. Närstående lulesamiskan är pitesamiskan.[8] Det finns en stor övergångszon mellan lule- och nordsamiska, och när Lulelapsk ordbok gavs ut på 1950-talet placerades gränsen dem emellan vid Nordkaitum.[7]
Lulesamiskan är den näst största samiska språkvarieteten. Det är osäkert hur många som egentligen talar lulesamiska, men uppskattningsvis är det mellan 1000 och 2000 personer beroende på källa.[6][9]. Andra uppskattningar nämner knappt tusen personer som har språket som modersmål. Av dessa skulle tre fjärdedelar finnas i Sverige.[10]
Indelning
Lulesamiskan består av flera dialekter som är ganska lika varandra och som traditionellt har talats inom följande områden:[8]
norra delen av Gällivare socken (närstående samiskan i Torne lappmark)
det skogssamiska området i den sydöstra delen av Gällivare socken
Litteratur och användning
Litteratur på lulesamiska
Genom sitt centrala läge i det samiska området förstås lulesamiskan relativt lätt av samer i både Pite och Torne lappmarker. Därför lanserades det av K.B. Wiklund som allmänt samiskt bokspråk efter det sydlapska bokspråket. På detta rent lulesamiska skriftspråk utgavs under 1900-talets första år följande böcker:[8]
Åtå testamenta [Nya testamentet]: jårkålum tan taro-kielak Åtå testamenta milte, mi läh Kånåkasast nanostum jaken 1883. Stockholm. 1903. Libris1747198
Odhner, Clas Theodor (1905). C. T. Odhners lärobok i fädernelandets historia: bearbetat för folkskolan = C. T. Odhnera åpatis-kirje aitek-lanta historian : almoka skåulaita. Stockholm: Norstedt. Libris1874703
Abbis-Kirje sami manaita.: Lappsk ABC-bok.. Stockholm. 1906. Libris2489358
Dessutom utgavs under 1900-talets första decennium några traktater, en byordning m m samt tolv nummer av en tidskrift med titeln Låkkåmus Samita på lulesamiska.[8]
Den första skönlitterära boken på lulesamiska, Jåhttesáme viessom, skrevs av renskötaren Anta Pirak. Den gavs ut 1937.[11]
Litteratur om lulesamiska
K.B. Wiklund beskrev lulesamiskan i slutet av 1800-talet i följande verk:
Wiklund, Karl Bernhard (1890). Lule-lappisches Wörterbuch. Suomalais-ugrilaisen seuran toimituksia, 0355-0230 ; 1. Helsinki. Libris2059120
Wiklund, Karl Bernhard (1891) (på tyska). Laut- und Formenlehre der lule-lappischen Dialekte. Göteborgs kungl. vetenskaps- och vitterhets-samhälles handlingar, 99-0429189-6 ; Ny tidsföljd, 25. Stockholm: Norstedt. Libris840641
Wiklund, Karl Bernhard (1915). Lärobok i lapska språket (2., rev. uppl.). Stockholm: Björck & Börjesson. Libris525017
Senare har lulesamiskan beskrivits i bland annat följande verk :
Lulelapsk ordbok: Lulelappisches Wörterbuch. Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. C. Lapskt språk och lapsk kultur, 99-0711045-0 ; 1. Uppsala: Lundequistska bokh. 1946-1954. Libris907276
Spiik, Nils Erik (1989). Lulesamisk grammatik ([2., omarb. uppl.]). Jokkmokk: Sameskolstyr. Libris7663325. ISBN 91-7716-019-3
Korhonen, Olavi (1979). Bákkogir'je: julevusámes dárrui, dáros julevusábmái = Lulesamisk svensk, svensk lulesamisk ordbok. Luleå: Länsskolnämnden (distr.). Libris190056
En gång i veckan kan man på Sameradion lyssna 20 minuter på lulesamiska. Samisk förskoleverksamhet finns i Jokkmokk, där man även har sameskola i årskurserna 1–6 samt integrerad samisk undervisning på högstadiet och i gymnasiet. Dessutom finns samisk äldreomsorg.[7]
Grammatik
Liksom i övriga samiska språk/dialekter, används ofta satskonstruktioner som bygger på verb. Svenskans "jag tar på mig skorna" motsvaras av lulesamiskans gámadav.[7]
I lulesamiskan finns nio grundläggande kasus: nominativ, genitiv, ackusativ, illativ, inessiv, elativ, komitativ, essiv och abessiv. Språkexempel:
Boadáv Jåhkåmåhkes = svenska "jag kommer från Jokkmokk". S:et betyder "från", och v i verbet betyder "jag".[7]
Ortografi
Lulesamiskan låg till grund för det samiska skriftspråk som K.B. Wiklund utarbetade omkring sekelskiftet 1900. Nu gällande lulesamiska ortografi fastställdes 1983. Den är gemensam för Sverige och Norge utom att ä-ljudet skrivs med ä i Sverige och med æ i Norge. Ortografin innehåller bara två tecken som inte finns i svenskan, á och ŋ (ng-ljud).[12]
