KvinnonamnetLinda är en kortform av namn som slutar på -lind, -linda eller -linde, exempelvis Belinda, Rosalinda, Melinda, Herolinda eller Sieglinde, som i de flesta fall har engelskspråkigt och från början tyskt ursprung. Slutdelen anses komma från fornhögtyskanslind som betyder 'mjuk' eller 'mild', en egenskap hos lindträ som gör det lämpligt att göra sköldar av då det bättre än annat trä fjädrar tillbaka stötar utan att gå sönder. I nordisk folktro fanns lyckobringande lindormar och då lindblommor producerar mycket nektar gynnar förekomsten av lindträd produktionen av honung, en viktig ingrediens i mjöd. Namnet Linda har också uppstått i romanska språk där linda är femininformen av "vacker" på spanska och portugisiska och femininformen av "ren" på italienska.
Kortformen blev populär i Europa slutet av 1700-talet, och har använts i Sverige sedan början av 1800-talet. Det var här länge ovanligt och fick sin första egentliga popularitetsperiod först på 1950-talet. Det stora genombrottet kom dock på 1970- och 1980-talet då namnet ökade tiofaldigt och tidvis var ett av de 3-4 vanligaste namnen på unga flickor. Det minskade sedan snabbt under 90-talet och finns nu i början på seklet inte längre bland de 100 vanligaste flicknamnen.
Det fanns 31 december 2005 totalt 50 611 personer i Sverige med förnamnet Linda, varav 38 313 hade det som tilltalsnamn. År 2003 fick 240 flickor namnet, varav cirka 65 fick det som tilltalsnamn.
Namnsdag i Sverige: 20 juni (1986-1992: 3 december). Namnsdag i Finland: 15 april både i finska kalendern och i finlandssvenska kalendern.
