En låggolvsspårvagn är en spårvagnskonstruktion från senare delen av 1900-talet, som medger insteg i en spårvagn från en låg plattform utan trappsteg inne i spårvagnen. En mellanform var en tillbyggnad av ledade höggolvsspårvagnar med en mittsektion med låggolv.
Golvhöjd i en spårvagn mäts som golvets höjd över rälsens överkant. Med låggolv avses en golvhöjd på högst 40 centimeter. En hellåggolvsspårvagn har låggolv i hela vagnens längdriktning. Vanligt är också modeller med ungefär 70 procent låggolv, där vagnens ändar med motorboggier är högre (55–60 centimeter) och nås med ett eller två trappsteg.
Konstruktionsproblem
Låggolvsspårvagnar kräver speciella tekniska lösningar. Ett exempel är kylning av traktionsmotorerna. Det låga golvet och neddragna vagnssidor minskar möjligheterna av friskluftkylning, vilket ofta löses genom att introducera vatten- eller annan vätskekylning.
Spårvagnar med 100 procent låggolv kräver speciella boggikonstruktioner. Ofta används relativt små hjul och hjul, som är separat upphängda, utan genomgående hjulaxel.
Marknadsintroduktion
Den första moderna låggolvsspårvagnen utvecklades 1984 av den schweiziska tillverkaren Vevey Technologies i Villeneuve (sedermera Bombardier Transportation) för TPG, och kördes i Genève.[1] Det var en 21 meter lång och 2,3 meter bred enriktningsvagn. Den hade högt golv med två trappsteg över motorboggierna i ändarna av det ledade ekipaget och lågt golv (48 centimeter över rälsen) i mittpartiet och över en liten mittboggi.
Låggolvsidén kopierades av Alsthom, som 1987 levererade 29,4 meter långa låggolvspårvagnar av modell Tramway Francais Standard TFS 2 till det nybyggda spårvagnsnätet i Grenoble i Frankrike. Låggolvet är 34 centimeter över rälsen.
Under perioden 1987–1998 utvecklade ett flertal spårvagnstillverkare till höga kostnader prototyper till 25 olika låggolvsmodeller. Några få av dem sattes i produktion. Senare har låggolvsspårvagnar blivit standard för nya spårvagnar.