Kopparberget (under medeltiden Tiskasjöberg) är ett äldre namn på Falun och dess koppargruva. Det har gett namn åt Kopparbergs län. Gruvan vid Kopparberget omnämns första gången i bevarade skriftliga källor 1288 och kallas då Tiskasjöberg. Brytningen av malmen hade då pågått åtminstone sedan 1000-talet.
Driftsorganisationen är känd genom kung Magnus Erikssons 17 februari 1347 utfärdade privilegiebrev och en brytningsordning, daterad 19 februari 1360. Berget ägdes efter 1395 helt av kungen som regale och bergsmännen betalade avrad för malmen som bröts. I början av 1500-talet fanns vid berget omkring hundra arbetare varav många hade hamnat där genom bergsfriden (asylrätten) såsom straffångar, lösdrivare och krigsfångar.
Den senmedeltida kopparproduktionen vid gruvan beräknas till omkring 500–600 skeppund råkoppar per år omkring år 1360 och säkra uppgifter från tullräkenskaper föreligger om runt 2 300 skeppund på 1490-talet. Bergets förvaltning styrdes av en bergsfogde och ett råd av fjorton bergsmän. Inom rådet utsågs två rådmän som fungerade som domare respektive bergmästare. Den äldste kände bergsfogden var Gereka Skiptare som nämns 1351. Under medeltiden sköttes brytningen av bergsmännens gruvdrängar och dagkarlar.
Under 1600-talet börjar det alltmer att kallas Stora Kopparberget för att skiljas från Nya Kopparberget.
Bergsfogdar
Flera av bergsfogdarna nämns som rådsmedlemmar både före och efter det att de haft uppgiften som fogde. Årtalen nedan hänvisar till de år de är nämnda i bevarade dokument. De följande bergsfogdarna under medeltiden som är kända var:
Bergmästare i det andra bergmästardömet Stora Kopparbergs bergslag som bildades 1637. Från 1762 kallades benämndes befattningen som Bergshauptman. Bergmästardömet avvecklades 1869.
