Eine Künstlergemeinschaft av Ernst Ludwig Kirchner, ca 1926-27. Schmidt-Rottluff är avbildad till höger.
Karl Schmidt bildade tillsammans med Erich Heckel, Ernst Ludwig Kirchner och Fritz Bleyl år 1905 konstnärsgruppen Brücke i Dresden. Det var då han lade till namnet Rottluff, efter födelseorten.[8] Även Emil Nolde och Max Pechstein anslöt sig senare till Brücke, liksom Otto Mueller. År 1911 flyttade gruppen till Berlin,[9] så även Schmidt-Rottluff.[10] I Berlin var Brücke sedan 1910 ansluten till Neue Secession, en expressionistiskt inriktad organisation med gemensamma utställningar. Tidigare hade gruppen varit medlemmar i Berliner Secession, som dock inte kunnat acceptera den nya expressionistiska stilen. Men det kom till splittring även i Neue Secession och hela Brücke-gruppen lämnade organisationen i slutet av 1911.
Med tiden utvecklades Brücke-medlemmarna allt mer åt olika håll, och gruppen upplöstes slutligen 1913.[9]
Efter Brücke
År 1913 var Schmidt-Rottluff åter med och ställde ut hos Neue Secession.[8] Senare anslöt han sig till Freie Secession, som hade sin första utställning 1914, efter en ny splittring av Berliner Secession.
Allt som fanns av Karl Schmidt-Rottluff på tyska museer beslagtogs av Propagandaministeriet i Nazityskland 1937, därför att det definierades som entartete Kunst. Det var 777 verk sammanlagt, 76 akvareller, 632 grafiska blad, 40 målningar, 2 mosaiker, 3 skulpturer, 2 textilkonstmattor och 22 teckningar. Ett urval visades på tidiga versioner av smädeutställningar som till exempel den två år långa utställningen "Schreckenskammer" [Skräckkammare] i Halle åren 1935–1937 och följde därefter med på vandringsutställningenEntartete Kunst (1937–1941). Allt lagrades, värderades och såldes eller byttes mot annat till utlandet, där de hamnade i privat ägo eller på museer. En del verk står även noterade som utplånade.[11]
Verk
Karl Schmidt-Rottluffs stil var möjligtvis den mest brutala av de tyska expressionisterna, med en aggressivt markerad teckning och rå färgskala, till exempel i Två kvinnor (1912). I Berlin (från 1910) tog han starka intryck av afrikanskskulptur och gjorde flera arbeten i trä, till exempel Huvud (1917) och träsnitt, till exempel Vandringen till Emmaus (1918).
