Sammanlagt 23 ledande befattningshavare i IG Farben åtalades för förberedelse och genomförande av anfallskrig, erövring av andra länder, plundring, förslavning och mord.
Åklagarna påstod inte att de åtalade själva begått dessa brott utan att de varit med och planerat och finansierat bland annat annekteringen av Österrike (Anschluss) och Tjeckoslovakien. De påstods också tillsamman med ledande nazister ha upprättat fyraårsplanen, som skulle göra Tyskland "berett att föra krig” och som möjliggjorde att Tyskland kunnat starta anfallskrig mot Polen och Sovjet samt ockupera Danmark och Norge.
12 dömdes till fängelse i mellan åtta år och ett år och sex månader bland annat för plundring och förslavning.
11 blev frikända. Av dem som dömts blev alla benådade och blev fria i förtid; de två sista 1951. Ingen behövde avtjäna mer än tre år.[1]
Grietje Baars: Capitalism´s Victor´s Justice? The Hidden Stories Behind the Prosecution of Industrialists Post-WWII. In: The Hidden Histories of War Crime Trials. Heller and Simpson, Oxford University Press 2013, ISBN 978-0-19-967114-4.
Jens Ulrich Heine: Verstand & Schicksal: Die Männer der I.G. Farbenindustrie A.G. (1925-1945) in 161 Kurzbiographien: Weinheim: VCH, 1990 ISBN 3-527-28144-4
Kevin Jon Heller: The Nuremberg Military Tribunals and the Origins of International Criminal Law. Oxford University Press, 2011, ISBN 978-0-19-955431-7.
Florian Jeßberger: Von den Ursprüngen eines „Wirtschaftsvölkerstrafrechts“: Die I.G. Farben vor Gericht. In: Juristenzeitung. 2009, S. 924–932.
Stefan H. Lindner: Das Urteil im I.G.-Farben-Prozess. In: NMT – Die Nürnberger Militärtribunale zwischen Geschichte, Gerechtigkeit und Rechtschöpfung. Priemel und Stiller, Hamburger Edition 2013, ISBN 978-3-86854-577-7, S. 405 ff.
Strategi Solo vs Squad di Free Fire: Cara Menang Mudah!
