Förhören, där vars och ens kunskaper betygsattes, hölls av Svenska kyrkans präster från 1686 fram till slutet av 1800-talet. Vid husförhöret kontrollerade också prästen att uppgifterna i församlingsboken stämde.
Historik
Redan 1596 beslöt Uppsaladomkapitel om förhör av allmogen i alla Sveriges socknar. Såväl 1686 års kyrkolag som konventikelplakatet från 1726 ålade prästerna skyldighet att rotevis genomföra förhör varje år. I samband med husförhören brukade man, i synnerhet på landet, där de flesta deltagarna var långväga, tillställa gästabud. Kalasen förbjöds i en förordning 1743, "emedan dessa, mer än nyttigt var, drogo tankarna från husförhörets egentliga ändamål". År 1765 skärptes förordningen ytterligare och de som försummade husförhören straffades med böter.
År 1888 upphävdes förordningen och då hade verksamheten övertagits av folkskolan som successivt vunnit terräng. Det året togs straffen bort definitivt, varför husförhören även officiellt blev frivilliga.[1] I praktiken hade straffbestämmelserna redan tidigare blivit föråldrade.[2]
Frivilliga husförhör levde sedan kvar i de flesta delarna av Sverige till tiden runt sekelskiftet 1899-1900 och ersattes då av så kallade församlingsaftnar med föredrag och andra programpunkter. De kom även att kallas läsmöten och är en del av församlingsprästens undervisande och kontaktskapande verksamhet. Fortfarande i dag (2000-talet) förekommer frivilliga "husförhör" under mer gemytliga former, men nu med mer fokus på umgänget än på förhöret.[3]
Husförhörslängderna är ett mycket användbart hjälpmedel i släktforskning då det här framkommer vilka personer som bodde i samma hushåll och vart de flyttade.
Husförhör förekom i Åbo stift från 1694 och i kyrkoförfattningarna från 1726.[4]
I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.[4]
Bergström, Carin (2016). ”Sockenprästen i litteraturen: från Våran prost till husförhör i Katthult”. Riksarkivets årsbok 2016,: sid. 99-110 : ill.. 2002-3006. ISSN2002-3006.Libris19482776
Erlandsson, Algot (1993). Ord till liv: katekesförklaringar och husförhör. Lutherstiftelsens skriftserie, 0280-0764 ; 9. Göteborg: Lutherstift. Libris7794459. ISBN 91-971477-1-0
Kristoffersson, Nelly (1954). ”Några anteckningar om husförhör.” Kronobergsboken. Hyltén-Cavalliusföreningen för hembygdskunskap och hembygdsvård. Årsbok 1954, s. 73–89.
Selander, Sven-Åke (2003). ”Att veta och förstå: om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka”. Sveriges kyrkohistoria. 7, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (2003): sid. 332-339 : ill..Libris9411978
Wahlbom, Hans (1983). Husförhöret under regressionsperioden i Lunds stift. Stockholm 1983. ISBN 912-200-60-87.
