Jämte den sistnämnde har Zarencke haft förmågan att omkring sig samla en större krets av nitiska lärjungar, än över huvud någon annan germanist[särskiljning behövs] ägt under samma generation. Också var flera av Tysklands mest framstående språkforskare vid 1900-talets ingång i större eller mindre grad Zarnckes lärjungar. Ett inflytelserikt kritiskt organ ägde den zarnckeska skolan i den av Zarncke redan 1850 uppsatta och av honom ända till hans död redigerade tidskriften "Literarisches Zentralblatt", som utgavs i Leipzig fram till 1944 och under lång tid var Tysklands mest spridda vetenskapliga litteraturtidning.
Av Zarnckes många lärda skrifter må särskilt följande framhållas såsom de viktigaste: hans i fråga om allsidig kritisk och exegetisk behandling av ämnet under flera decennier så gott som enastående upplaga[förtydliga] av BrantsNarrenschiff; Zur Nibelungenfrage (samma år), ett inlägg i den strid, som mer än något annat bidrog att under årtionden söndra germanisterna inom Tyskland i två skilda läger; hans upplaga av Nibelungenlied (1856, många upplagor; därjämte många skolupplagor); Ueber das althochdeutsche Gedicht vom Muspilli (1866); Ueber den 5-füssigen Jambus (1865); Geschichte der Graalsage (1876); Der Priester Johannes (1874-75 och 1876-79) och Christian Reuter (1884).
I den av Georg Friedrich Benecke, Wilhelm Konrad Hermann Müller och Zarncke utarbetade Mittelhochdeutsches Wörterbuch bidrog Zarncke med bokstäverna M-R. Slutligen forskade han flitigt i de tyska universitetens, särskilt Leipzigs, historia och utgav därom bland annat Die urkundlichen Quellen zur Geschichte der Universität Leipzig (1857), Die deutschen Universitäten im Mittelalter (samma år) och Die Statutenbilcher der Universität Leipzig (1861).
