Denna standard används för samtliga kablar harmoniserade via CENELEC, kan även användas för andra standarder genom att första bokstaven ändras för att visa vilken som avses.
Dessa är de svenska standardfärgerna på ledare i lågspänningsinstallationer (exempelvis 230V i hemmet):
Observera att till tändtråd (ledningen mellan strömställaren och lampan) och mellantråd (ledare mellan strömställare, t.ex. trappbrytare) tillåts vilka färger som helst utom jordfärgerna röd, gul och grön. [3]
Färg
Beskrivning
Röd
Fram till 1960-talet användes röd till både skyddsjord och tändtråd, men bör helt undvikas i växelströmsinstallationer.
Grön/Gul
Alltid skyddsjord, all annan användning strikt förbjuden.
Grön/Gul med blå tejp
PEN-Ledare (kombinerad nolla och jord).
Gul
Tändtråd. Ska ej användas då den kan förväxlas med grön/gul.
Grön
Tändtråd. Ska ej användas då den kan förväxlas med grön/gul.
Blå
,alternativt nummer-märkt med blå markering i båda ändar, neutral-ledare (tidigare benämnd "nolla"). Tändtråd tillåts vara blå i utanpåliggande installationer om ingen nolla behövs. Används även som fas-ledare vid två-fas installationer, varför den aldrig får betraktas som säker.[4]
Brun
I första hand fas ett. Kan dock vara tändtråd i installationer gjorda 1970-2002.
Svart
I första hand fas två eller tändtråd. Mellan 1970 och 2002 användes svart som fasledare, innan dess även som nolla (med vit fasledare) i installationer gjorda före 1970. I riktigt gamla installationer är alla parter svarta.
Grå
Fas tre eller tändtråd.
Vit
Tändtråd, men i installationer före 1970-talet användes paret svart/vit för godtycklig fas och nolla. Det går alltså inte att säga vilken som är vilken utan mätning.
Orange
Tändtråd. I skåp används orange för extern spänning som inte bryts av skåpets huvudbrytare. Undvik orange som tändtråd inne i skåp t.ex. från intervall-ur (“timers”).
Violett
Tändtråd.
Halogenfri kabel
Halogener är en grupp grundämnen som finns näst längst till höger i det periodiska systemet. Gruppen innehåller ämnena fluor, klor, jod, brom och astat. För att kallas halogenfri skall enligt IEC:s definition halten klor och brom var och en vara < 900ppm och klor + brom < 1500ppm. Normalt tas inte de övriga halogenerna med i definitionen halogenfri. Isolermaterialet teflon (polytetrafluoreten) innehåller t.ex. mycket fluor.
Med halogenfri kabel menar man normalt en elkabel som inte innehåller PVC-plast. Halogenfri kabel är ofta ett krav vid nybyggnation, den är något dyrare än vanlig elkabel.
Orsaken till att man använder halogenfri kabel är att när PVC-plast brinner frigörs det klor som finns i plasten i form av väteklorid som reagerar med vatten (t.ex. luftfuktighet eller ånga från släckning] och bildar saltsyre-rök. Saltsyrerök är irriterande för lungorna och skapar beläggningar som korroderar metaller.
Kulokabel
Kabel avsedd för utvändig (öppen) förläggning i torra utrymmen inomhus. Den uppfanns runt 1905 av Ernst Kuhlo för att komma bort från den knoppledning[5] som vid tiden var förhärskande. Ett rör av tunt blybleck omslöt de grundisolerade ledarna, omgärdade av dielektriskt fyllning som från början bestod av i tjärad papp, men någon gång mellan 1920 och 1950 ändrades till naturgummi. Med en särskild Kulo-tång kunde de styva ledningarna bockas till nöjaktig passform runt hörn och i vinkel innan de monterades fast med kulo-klammer, naturligtvis.[6]
På 1960-talet började problemen med konstruktionen uppmärksammas på allvar. Förutom att felaktig inkoppling i sig kunde göra metallhöljet strömförande så torkade ledarisolering och fyllnadsmaterial med tiden vilket även det kunde göra höljet strömförande. Detta ledde till att "dödskulon" som den snabbt kom att kallas i branschen ersattes med en plastöverdragen variant innan den den helt övergavs.[7]
När man idag talar om att installera kulo-kabel är det ersättaren EKRK som avses, då den har samma estetiska egenskaper vad gäller formbarhet och slitagemotstånd. Den är mantlad med PVC-isolering och aluminiumfolie för att hålla länge.[8]
Dessa typer av kabel får vare sig täckas med lister eller dras i rör.