Elin i Staxäng, död 1671, var ett offer för de svenska häxprocesserna under det stora oväsendet. Hon avrättades tillsammans med sin man Iver Rearsson.
Bakgrund
Elin Andersdotter i Staxäng i Bro socken i Stångenäs härad utpekades 1669 av strandridare Peder Henriksson i Lysekil, som anklagade henne för att ha sänkt hans jakt utanför Marstrand 1663. Henriksson hade beslagtagit Elins makes jakt, varefter han på väg från gården hade fallit från sin häst i en dypöl. Jakten hade sjunkit i havet, och han hade förlorat en häst då han gick genom isen på sjön.[1]
Det hade sedan tidigare gått rykten om att hon kunde trolla, och flera tidigare incidenter togs upp vid rättegången. År 1658 ska hon ha ertappats av mjölnarens hustru i en omfamning med mjölnaren. Mjölnarhustrun hade då förbjudit maken att låta sig anlitas av Elin även som mjölnare, och då mjölnarhustrun därefter blev sjuk, trodde hon att sjukdomen hade orsakats av Elin på magisk väg. Hon hade bett Elins make Iver om råd, och Iver ska då rått henne att anlita en klok gubbe, med vars råd mjölnarhustrun ska ha blivit frisk.
Elin ska också ha anlitats av en adelsdam på Åby säteri, som bett henne att bryta adelsdamens ofrivilliga förlovning med en ryttmästare.[1] Detta ska ha skett år 1659, och adelsdamen uppgavs vara Anna Fricks. Hon hade gett Fricks rådet att utföra magiska ritualer som skulle få fästmannen att fatta avsmak för henne och frivilligt bryta förlovningen, något denne också gjorde.
Rättegång
Elin arresterades 1669 och ställdes 1670 inför rätta. Hon nekade till anklagelserna. När hon misslyckades med att svära sig fri med elva karaktärsvittnen, dömdes hon att undergå vattenprovet. Hon misslyckades med provet, där hon "flöt och simmade på vattnet som en fågel", och mottog nu ytterligare beskyllningar; bland annat anklagades hon för att ha förstört en grannes mjöl, hjälpt en kvinna att bli kvitt sin fästman och för att ha blåst en tulltjänsteman av hästen. Då hon fortsatte att neka till anklagelserna underkastades hon tortyr.
Elin tycks ha uppfattat sig som dömd på förhand: hon var gravid, och redan innan hon blivit dömd bad hon om att få föda sitt barn innan hon avrättades för "att det ej med henne uppbrännas måtte".
Under tortyren blev hon bakbunden med rep och hissades upp i taket. Hängande i handlederna förmanades hon sedan av prästerna att bekänna. Hon vägrade och sade skämtsamt till bödeln att hissa ned henne, "så ville hon ge honom en kyss". Man återförde henne efter några dagar till häktet.
Nio månader senare återupptogs förhandlingarna. Även hennes man Iver anklagades nu för trolldom och kallades till rätten. Vid detta förhör erkände Elin. I sin bekännelse förklarade hon att hon hade fått en äppelbit av Ingri Glasmästers som hon ätit i Djävulens namn under tre torsdagskvällar, varpå Djävulen dykt upp och skrivit in hennes namn i sin bok med blodet från hennes vänstra lillfinger. Sedan hade hon tillsammans med sin man ridit på ett "brödträ" till Satan. Hon erkände sig skyldig till anklagelserna, och även till att ha fått tre barn med Satan.
Bekännelse och dom
Då hennes man Iver förhördes bekräftade han sin hustrus vittnesmål efter att ha hotats med tortyr. Tillsammans angav sedan han och Elin ytterligare tolv personer som medbrottslingar. En av dem var Elins släkting Karin Joens. För "sådan största synd och vederstygglighet efter Guds och världslig lag" dömdes både Elin och Iver att halshuggas och brännas.
Karin konfronterades med Elin och sade: "Gud nåde dig, så du ljuger på mig". Karin bekände ingenting, men frågade rätten vad de ville att hon skulle säga "så de kunde vara nöjda". Det är inte känt hur rättegången mot Karin slutade.
Sommaren 1671 meddelade häxkommissionen att Elin och Ivers tillstånd i fängelset var så dåligt att man måste "Skynda med dem till exekutionen". På avrättningsplatsen återtog både Elin och Iver sina bekännelser före sin avrättning. Iver förklarade att man hade tvingat ur honom hans bekännelse. Elin sade att hon ångrade att hon ljugit och pekat ut andra, och frågade prästerna "om hon därför kunde bliva salig".
Gården Staxäng har på senare tid bebotts av Ernst Staxäng som var en svensk högerpolitiker under mitten av 1900-talet.
Se även
Källor
Noter
- ^ [a b] Grimberg, Carl : Svenska folkets underbara öden. 4, 1660-1707 (1959)
Referenser
