de Maré är en svensksläkt av franskt ursprung, där två grenar erhållit adelskap. Den äldre av dessa adlades 1704 med namnet Ridderborg och antas vara utslocknad.[1] Den yngre ätten adlades 1869 med oförändrat namn och enligt § 37 av Regeringsformen 1809 så att endast huvudmannen är adlig.[2]
Historik
Jacques le Bell de Maré.
Släkten inkom till Sverige 1644 med Jacques le Bell de Maré, som var kammartjänare hos den pfalzgreve, som senare blev svensk kung med namnet Karl X Gustav. En son till honom, ryttmästaren Jacob de Maré (1655–1709), blev 1704 jämte sin måg Henrik Scheibe (omkring 1673–1708) adlad med namnet Ridderborg. En annan son, löjtnanten Johan de Maré (1659–1734), hade två sonsöner, som blev stamfäder för var sin släktgren.
Den äldre grenens stamfader var majoren Carl Ludvig de Maré (1766–1819) och den yngre grenens bergsrådet Jacob Gustaf de Maré (1770–1821), vilken ägde del i Ankarsrums bruk. En son till den senare var brukspatronen Anders Baltzar de Maré, vilken adlades med bibehållet namn 1860. Bland dennes söner märks Gustaf de Maré (1825–1882) och Alfred de Maré (1831–1898), båda bruksidkare på Ankarsrum.[3][4]
En yngre son till bergsrådet Jacob Gustaf de Maré var ämbetsmannen Samuel de Maré (1820–1880), som blev polismästare i Stockholm 1852, underståthållare 1855 och landshövding i Kopparbergs län från 1863.[3]
Anders Baltzar de Maré adlades enligt § 37 av Regeringsformen 1809, varvid endast släktens huvudman blev adlig. Då äldste sonen Gustaf de Maré hade dött några månader före sin far, gick adelsvärdigheten till den äldste av dennes söner, och har sedan förblivit bland Gustaf de Marés ättlingar bosatta i Argentina.[4][5][6]
Även andra medlemmar av den adlade grenen har utvandrat, så att 2019 endast en medlem av denna gren (född 1921) fortfarande var bosatt i Sverige.[6]
Den 31 december 2022 var 104 personer med efternamnet de Maré folkbokförda i Sverige.[7]
