Trots att föregångaren Mirage III var ett framgångsrikt stridsflygplan var nackdelarna med deltavingen uppenbara; lång start- och landningssträcka, snabb fartförlust vid manövrering, högt luftmotstånd i överljudsfart och skakig flygning på låg höjd. För att komma tillrätta med de nackdelarna utvecklade Dassault flera olika varianter av Mirage III, bland annat Mirage IIIV med VTOL-kapacitet och Mirage IIIG med variabel vinggeometri.
Tidigt 1964 fick Dassault ett kontrakt för att utveckla en efterföljare till Mirage III. Prototypen var tvåsitsig med mindre rakare pilvinge och en konventionell stjärt med stabilisatorer och fena.[2] Versionen fick beteckningen F2 och valdes av Armée de l'Air, men byggdes bara i ett exemplar pga ändringar i kravspecifikationen.[3]
På eget initiativ utvecklade Dassault parallellt en mindre variant med effektivare jetmotor kallad Mirage F1 och fick Armée de l'Air att välja den istället. Jämfört med Mirage III hade den bättre manövrerbarhet och 40 % mer bränsle vilket gav dubbelt så lång räckvidd eller tre gånger så lång tid i överljudsfart.[4]
Användare
Flygplanet används eller har använts av följande länder:
F1.A – förenklad exportmodell med attackradarn AIDA 2
F1.B – tvåsitsig skolversion baserad på F1.C
F1.C – jaktflygplan med attackkapacitet och radarn Cyrano IV-0
F1.D – tvåsitsig skolversion baserad på F1.E
F1.E – enhetsflygplanmed radarn Cyrano IV-1
F1.R – spaningsversion
Dessa är de sex huvudmodellerna. Utöver dem finns en större mängd exportmodeller och uppgraderingar anpassade för olika kunder. Bland annat med lufttankningsbom, moderniserad Cyrano IV-2 och IVM radar eller Agave-radar för användning med Exocet-robotar.[4][6]
Mirage F1C-200
Mirage F1C
Mirage F1CT
Länder som använt (rött) eller juni 2014 använder (blått) Mirage F1.
.jpg)
.jpg)
