Discomusikens framfart pekades ut som anledning till Dansbandsdöden.
Dansbandsdöden inträffade i Sverige i slutet av 1970-talet, då discomusiken på grammofon och diskoteken höll på att konkurrera ut dansbanden, som många varit framgångsrika i Sverige under stora delar av 1970-talet. Discomusiken var på uppsving, trots konkurrens från såväl dansband, progg och punkrock och det var billigare att anordna diskotek än att ta dit en levandeorkester då det enda i musikväg som då kostade pengar i stort sett var grammofonskivor samt kompositörsavgift, medan det förklarades skulle bli 10 gånger så dyrt att ta dit ett populärt dansband.
Vissa dansband, bland andra Sten & Stanley, försökte anpassa sig genom att övergå till ett discosound i flera låtar, men ändå uppstod en motgångsperiod för de svenska dansbanden fram till slutet av 1980-talet. Flera dansband lades ner, och nästan bara heltidsdansbanden kom att bestå. I nyhetsinslaget, som menade att varje månad "självdog" minst ett dansband i Sverige, visades då Telstars tidigare sångare Janne Landegren gick till arbetsförmedlingen. Även discjockeynSydney Onayemi intervjuades.
Under 2000-talets första decennium har framför allt nyhetsinslaget återigen uppmärksammats, då som ett inlägg i fildelningsdebatten där många menar att det oftast finns någon verksamhet som känner sig hotad av ny teknik och förändringar i samhället.
Inslaget visades 2008 i Dansbandskampen i Sveriges Television, då ur ett dansbandshistoriskt perspektiv, och man berättade även att Janne Landegren senare blev Ingmar Nordströms sångare. Inslaget visades även i Musikministeriet i Sveriges Television den 3 mars2009.
