Sven Charles Otto Wennergren, född 7 februari 1889 i Göteborg, död 3 januari 1978 i Linköping,[2] var en svensk jurist och tennisspelare aktiv under 1910- och 1920-talen. Han var far till Bertil Wennergren.
Wennergren avlade mogenhetsexamen 1909 och kansliexamen 1913. Han anställdes 1914 vid länsstyrelsen i Östergötlands län, där han blev landskontorist 1917, länsbokhållare av andra klassen 1920, av första klassen 1925 och länsassessor 1930. Wennergren blev riddare av Vasaorden 1937.[3]
Wennergren vann totalt 10 svenska mästerskapstitlar, varav sex i singel, tre i dubbel och en i mixed dubbel. Den första singeltiteln vann han utomhus 1911, därefter i följd tre titlar 1913–1915 (1912 spelades inte SM-tennis). Wennergren fortsatte att spela tennis på elitnivå också under 1920-talet och vann då två singeltitlar inomhus (1925 och 1926). Sin sista mästerskapstitel vann han 1927 i mixed dubbel tillsammans med Sigrid Fick.[4]
Wennergren deltog vid ett tillfälle 1928 i det svenska Davis Cup-laget tillsammans med Ingvar Garell och Sune Malmström. Wennergren och Malmström spelade den andra dagens dubbel i ett möte mot Tjeckoslovakien. Det tjeckiska paret med Karel Kozeluh och Pavel Macenauer vann matchen med 6–0, 6–2, 6–4 och dessutom hela landskampen med 4–1 i matcher.[5] Han deltog i de olympiska sommarspelen 1912 och 1924.
Wennergrens spel har karakteriserats som stilrent. Särskilt uppmärksammades hans effektiva nätspel och hans "knock-out-liknande" smash.[6]
Charles Wennergren är begravd på Västra griftegården, Linköping.[7]
Källor
Noter
