Béla Tarr började i den socialrealistiska skolan under studietiden, men övergick sedan till strama berättelser om vilsna existenser. I hans verk kunde man inledningsvis finna influenser från John Cassavetes, men Tarrs senare verk visar tydliga tecken av att vara inspirerade av Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij. Hans senare filmer är också kända för att vara svartvita med få tagningar och ha ett väldigt långsamt tempo.
