Det är möjligt att Rose skrivit sången ensam, och att Jolson bara blev krediterad eftersom han som erkänd och uppskattad musikutövare hjälpte till att göra låten populär. När sången först blev publicerad anfördes endast Jolson och Rose som musik- och textförfattare – DeSylvas namn lades till senare.[1]
Sången har kommit att bli något av en jazzstandard. Den har framförts av bland andra Cab Calloway (1934), Coleman Hawkins (1935) och Eddie Durham (1936). År 1938 spelade Benny Goodmans kvartett låten i sin konsert i Carnegie Hall.[1] Den framfördes också i de biografiska filmerna Al Jolson (1946) och Filmen om Benny Goodman (1956).[5]
En del av sångens melodi togs ur arianE lucevan le stelle i Giacomo Puccinis opera Tosca, med endast små ändringar av Rose. Puccinis förläggare stämde därför Jolson och Rose, vilka dömdes att betala 25 000 dollar i skadestånd. Utöver detta beslutade domstolen att alla framtida royalties som Avalon genererade skulle tillfalla Puccinis förläggare.[1]
Versioner
Red Nichols and His Five Pennies (27 februari 1928)
George Monkhouse and his Cambridge University Quinquaginta Ramblers (12 mars 1930)
Spike Hughes and his Dance Orchestra (23 maj 1930)
^Furia, Philip; Michael L. Lasser (2006). America's Songs: The Stories Behind the Songs of Broadway, Hollywood, and Tin Pan Alley. CRC Press. sid. 24. ISBN 0-415-97246-9
^Jasen, David A. (2002). A Century of American Popular Music: 2000 Best-Loved and Remembered Songs (1899–1999). Taylor & Francis. sid. 14. ISBN 0-415-93700-0
^Crawford, Richard; Jeffrey Magee (1992). Jazz Standards on Record, 1900–1942: A Core Repertory. Center for Black Music Rsrch. sid. 6–7. ISBN 0-929911-03-2
