Örongamen är en mycket stor gam, större än någon annan i Afrika, med en kroppslängd på 98–112 centimeter och ett vingspann mellan 2,5 och nästan tre meter. I stort ger den ett mörkt och jämnbrunt intryck men har tydligt ljust och naket huvud med rosa ton, det mörka bröstet längsstreckat i ljust och ljusare på nedre delen av buken.[4][1]
I flykten är den mest lik grågam med sin sågtandade vingbakkant, men armen är utbuktande, stjärten förhållandevis kort och vingpennorna ännu mer djupt "fingrade" än denna. Vidare syns ett ljust band nära framkanten på undersidan av de i övrigt nästan svarta vingarna. Den kretsflyger och glider på plana vingar med handen sänkt något.[4]
Utbredning och systematik
Örongamen delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]
Torgos tracheliotos tracheliotos – förekommer i Afrika söder om Sahara
Torgos tracheliotos nubicus – förekommer i Egypten och norra Sudan
Torgos tracheliotos negevensis – förekommer på Arabiska halvön
Underarten nubicus inkluderas ofta i nominatformen.[5]
Örongamen återfinns på torr savann och i ökenområden upp till 3 500 meter över havet, i Etiopien även i skogskanter och i alpina miljöer. Den lever i huvudsak av as och samlas gärna i större flockar.[1]
Det voluminösa risboet placeras i ett träd, gärna akacia, mindre vanligt på en klipphylla. Den lägger enbart ett ägg och blir könsmogen först vid åtminstone sex års ålder.[1]
Status och hot
Från att tidigare ha kategoriserad som sårbar anser internationella naturvårdsunionen IUCN sedan 2015 att den är starkt hotad. Arten är mycket fåtalig och minskar mycket kraftigt i antal i Afrika till följd av förgiftning och förföljelse. Populationen på Arabiska halvön verkar dock vara stabil. Världspopulationen uppskattas till 8 000 individer i Afrika och ytterligare 500 på Arabiska halvön, men IUCN noterar att detta kan vara en överskattning med tanke på hur snabbt den verkar minska i antal. [1]
^ [ab] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2015-01-01
^ [ab] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 90. ISBN 978-91-7424-039-9