Systemet er nært i slekt med vatningssystemet i Turfan i Kina. Teknologien utvikla seg truleg i Iran i oldtida,[2][3][4] og deretter spreidd seg til andre kulturar via mellom anna Silkevegen, men to nyleg oppdaga falaj-system i al Ain i Dei sameinte arabiske emirata og Umm Safah i Sharjah er datert til høvesvis 1000 f.Kr.[5][6] og jernalderen.[7][8] Den eldste skriftlege omtalen stammar frå perioden 722 til 705 f.Kr. i ei skildring av felttoget til Sargon II av Assyria.
Verdien av ein qanat er direkte knytt til kvaliteten, volumet og regulariteten til vasstraumen. Historisk sett har ein stor del av folkesetnaden i Iran og andre tørre land i Asia, Midtausten og Nord-Afrika vore avhengige av vatn frå qanatar; busetjingsområda svarte tett til områda der ein kunne byggja slike vatningskanaler. Sjølv om det var dyrt å byggja ein qanat hadde han ein langsiktige verdi for samfunnet, og var derfor av stor tyding for gruppa som investerte i å byggja og vedlikehalda han.[9]
Verkemåte
Qanatsystemet er bygd som ein serie av brunnliknandesjakter som er knytte til kvarandre ved hjelp av såvidt slake tunnelar. Dei blir tappa ut i underjordisk vatn på ein måte som effektivt leverer store mengder vatn til overflaten, uten at ein treng pumpa. Vatnet drenerer ved hjelp av tyngdekrafta mot eit område som ligg lågare enn kjelda, som vanlegvis er ein høgareliggjande akvifer. Qanatar gjer det mogleg å transportere vatn over lange avstandar i varme, tørre klimaer uten å tapa ein stor del av vatnet gjennom vassig og fordamping.